Logo: to the web site of Uppsala University

Syftet med denna förstudie, genomförd i Enköpings kommun, är att utreda politikers, chefstjänstemäns, närbyråkraters och det civila samhällets förmåga att i samverkan formulera och genomföra rådande såväl som nya sociala hållbarhetsåtgärder. Studien bidrar med ett vetenskapligt synsätt på social hållbarhet som belyser styrkor och svagheter i kommunens strävan att bli mer socialt hållbar. Studiens empiriska grund består av sex workshops och enkäter som skickats ut innan genomförandet av dessa. I analysen framgår att kommunens styrkor utgörs av de mycket goda förutsättningarna för att etablera bred samverkan kring de sociala dimensionerna politisk röst, social jämlikhet, jämställdhet, och bostad och boende. Denna del av Enköpings kommuns sociala grund är en vägvisare för samverkanssträvanden i de andra delar av det sociala spektrumet där förutsättningarna att stärka den sociala hållbarheten i nuläget är svagare. Det återstår dock stora utmaningarna för att uppnå ett önskvärt läge på grund av avsaknaden av en övergripande och långsiktig policy. För det första måste beslut fattas om att anta den så kallade Munkmodellen, som i sin tur medför policyändringar som kan förverkliga de rekommenderade samverkansformerna. För det andra, i frånvaron av en nationell policy för social hållbarhet som utgår från Munkmodellen, är det viktigt att alla politiska partier är överens om dess implementering och att policyn består trots eventuella politiska omvälvningar. För det tredje är det viktigt att de ursprungliga sociala hållbarhetsmålen, som ligger till grund för kommunens samhällsplanering och Munkmodellen, också återfinns i förvaltningens slutgiltiga policys.

Studies repeatedly find that women and men experience life in academia differently. Importantly, the typical female academic portfolio contains less research but more teaching and administrative duties. The typical male portfolio, on the other hand, contains more research but less teaching and administration. Since previous research has suggested that research is a more valued assignment than teaching in academia, we hypothesise that men will be ranked higher in the peer-evaluations that precede hirings to tenured positions in Swedish academia. We analyze 861 peer review assessments of applicants in 111 recruitment processes in Economics, Political Science, and Sociology at the six largest Swedish universities. Our findings confirm that the premises established in previous research are valid in Sweden too: Women have relatively stronger teaching merits and men relatively stronger research merits, and also that, on balance, research is rewarded more when applicants are ranked by reviewers. Accordingly, male applicants are ranked higher compared to female applicants.

Arguments invoking increased functional efficiency have had a profound impact on local government reforms in advanced democracies during the past 60 years. Consequently, most mature democracies have implemented municipal amalgamation reforms, often through top-down coercion. In this article, we demonstrate how far central governments have been willing to go, in terms of coercion, by providing an in-depth historical account of Swedish municipal amalgamations between 1952 and 1974. Debates on amalgamation reforms have typically revolved around pros and cons of mergers. But very few discussions have addressed the more fundamental moral problem of enforcing amalgamations through coercion. Often, large-scale mergers are carried through against the expressed will of municipalities who wish to remain self-governing. In this article, we present a normative defense of strong local self-government, based partly on values of individual autonomy, and partly on group-based human rights, and we show how coerced amalgamations are at odds with these values.

Do pedagogical training courses for university teachers have desirable effects on the participants? We set out to answer this question by following a panel of 183 university teachers from Sweden’s six largest universities, who participated in pedagogical training courses. Our study reveals that the participants’ self-reported confidence in their role as teachers increased slightly, and their self-assessed pedagogical skills increased notably after they had finished their courses. Even though the courses were rather short, we could also observe some changes in fundamental approaches to teaching in some of the subgroups of respondents, both toward more student-centeredness and, perplexingly, toward more teacher-centeredness. Additionally, most respondents (7 out of 10) found the courses useful or very useful. Course satisfaction was most notable among participants with less than three years of teaching experience. Considering the fact that we find the positive effects of pedagogical training courses to be present mainly in the group of participants with less than three years of teaching experience, we discuss whether a policy of making these courses mandatory for all university teachers implies an overestimation of their impact.

The issue of local government reform is high on the agenda in many developed democracies. The discussion is often framed in narrow terms, focusing on functional efficiency. In this article, we construct a normative argument for local government that values local government because it fulfills morally desirable purposes in itself, regardless of its functional efficiency. The argument is that the same foundational value – individual autonomy – constitutes the normative underpinning of both democracy and the right to local self-government. The implication is that if we value democracy, we must defend a strong and constitutionally protected local government.

I regeringsformens portalparagraf kan vi läsa att den svenska demokratin förverkligas bland annat genom den kommunala självstyrelsen. Forskare som fördjupat sig i frågan menar dock att den kommunala självstyrelsen i praktiken saknar starkt grundlagsskydd (Petersson 2005: 170; jfr Nergelius 2006: 89f ). Regeringsformen anger nämligen att självstyrelsens utformning ska fastställas av riksdagen genom vanlig lag. Därför får självstyrelsen karaktären av en ”gummibandsprincip” (Petersson 2005); regelverket ger riksdagsmajoriteterna makt att utvidga eller inskränka kommunernas befogenhetssfär efter rådande behov (t.ex. Nergelius 2006; Petersson 2001/2002). Dahlkvist & Strandberg (1999: 290) går härvid så långt som att säga att de svenska kommunerna nog aldrig varit mycket mer än ”lokala verkställare av statlig reformpolitik” (jfr. Nergelius 2006: 288), det som Montin (2004: 36) gett etiketten ”välfärdsstatens förlängda arm”. Med facit i hand hävdar många att denna ordning historiskt sett tjänat Sverige väl. Men från ett principiellt perspektiv kan man fråga sig om detta sätt att reglera den kommunala självstyrelsen är det mest önskvärda. Det är i sammanhanget värt att påminna om att relationen mellan stat och kommun tidvis varit tämligen infekterad. Missnöjet med statens starka grepp över kommunsektorn fick på 1990-talet sitt uttryck genom kommunernas kritik mot förslaget om skattestopp, den mellankommunala skatteutjämningen, att staten inte följde finansieringsprincipen, samt att för mycket detaljreglering förekom. Dessutom visade en studie från 2003 att ledande kommunpolitiker upplevde att det över tid skett en förskjutning av makt från lokal till statlig nivå (Karlsson 2004: 13). Mot denna bakgrund vill vi problematisera den rådande ordningen, samt lyfta fram vad som i sentida debatt beskrivits som hot mot idén om självstyrande kommuner.

I det här kapitlet analyserar vi de spänningar som finns inom det pedagogiska uppdraget sett ur universitetslärarens perspektiv: å ena sidan kräver högskolans huvudmän, intresseorganisationer och förståsigpåare att kraven på pedagogisk meritering måste höjas och skärpas, å andra sidan, trots att högskolepedagogiska kurser i allt högre grad gjorts till obligatorier, nödvändiga för anställning och befordran som universitetslärare, så har den pedagogiska fortbildningens värde ändå urholkats. Å ena sidan är det forskningsmeriter som är hårdvaluta i konkurrensen om tjänster, å andra sidan förväntas en svensk universitetslärare lägga 70-100 procent av sin arbetstid på undervisning. Å ena sidan kräver lärosätena att sökande till lektorat på ett alltmer omfattande sätt dokumenterar sina pedagogiska meriter, å andra sidan tillmäts pedagogiska kvalifikationer inte någon avgörande betydelse när sakkunniga värderar sökandes meriter i tillsättningsprocessen.

Clare Heyward and Jörgen Ödalen focus on the need for institutional reform to address climate-related injustice for a particular group of victims. They are concerned with the potential lacuna in international law concerning those citizens of states whose entire territories could be submerged by rising sea levels. Heyward and Ödalen refer to these as the the ‘territorially dispossessed’ and argue that they should be provided with a ‘Passport for the Territorially Dispossessed’ which gives its holder a right to choose their new nationality. They compare their proposal with competing ‘quota’ schemes and argue that the PTD is less unjust because its principle of free choice allows the territorially dispossessed to retain a larger measure of control over their destiny.