Med denna litteraturstudie har jag försökt att beskriva ett åskmolns elektriska struktur, och de mekanismer som svarar för molnets laddning. Först har hela atmosfärens elektriska struktur studerats. Här fungerar alla åskväder på jorden som en generator för den elektriska cirkulationen. För att åskväder skall uppstå krävs kraftig konvektion, hög temperatur och hög luftfuktighet. Följaktligen är tropikerna det område som har flest åskdagar per år. Åskmolnets laddningsfördelning har vi idag en ganska klar bild av. I nedre delen, omkring temperaturnivån -10o C, finns ett negativt laddat område och i övre delen finns ett positivt område. Det finns även ett litet område med positiva laddningar vid molnbasen.
Vetenskapsmän har försökt att finna en laddningsmekanism som ensam kan svara för molnets laddning. Konvektionsteorin bygger på att upp- och nedvindar i molnet transporterar rymdladdningar som finns naturligt i luften. Numera anser de flesta att konvektionen inte ensam kan stå för de kraftiga fält som uppstår i ett åskmoln. Nederbördsteorierna bygger på att det är molndroppar och nederbördspartiklar som medverkar vid elektrifieringen. De olika mekanismerna kan delas in i två huvudgrupper. Mekanismer på mikroskalan som laddar enskilda partiklar, och mekanismer på molnskalan som transporterar de laddade partiklarna och förstärker det elektriska fältet i molnet. Ett åskväders livscykel brukar delas in i molnstadiet, regnstadiet och hagelstadiet. De enskilda laddningsmekanismernas betydelse varierar mellan de olika stadierna och även mellan olika områden av molnet. Slutsatsen är att det inte går att framhäva en enskild mekanism. Dock är kunskaperna om åskmoln ännu för dåliga för att man definitivt skall kunna värdera de olika mekanismerna.
(7 poäng, 10,5 hp)
Arkivexemplar i Uppsala universitets arkiv