S:t Barthélemy var under svenskt styre mellan åren 1784–1877. Det var nästan åtta tusen kilometer hem till Stockholm och öns invånare tillsammans med den svenska administrationen var högst beroende av att kunna sörja för sig själva. Den svenska garnisonen på ön var ofta drabbad av sjukdomar och hade problem med att klara sig i det karibiska klimatet. I brist på reguljära trupper gjorde kolonialadministrationen återkommande insatser för att organisera de fria manliga invånarna i en milisstyrka för att kunna försvara ön. Det var en utmaning för de styrande av S:t Barthélemy att mobilisera en stor del av befolkningen samt få dem att verka i en paramilitär organisation med disciplin. Det var en återkommande dragkamp mellan olika viljor och uppfattningar om hur en sådan organisation skulle se ut och fungera. Det författades flera proklamationer, reglementen och instruktioner om hur milisen ska organiseras. I dessa dokument som finns bevarade går det att skönja vilka disciplinära strategier som de styrande hade i relation till milisen. Att studera de disciplinära strategier som kolonialadministrationen hade för att disciplinera milisen är intressant då det bidrar till att ge en vidare uppfattning om livet på S:t Barthélemy. Den tidigare forskningen om milisens funktion och verksamhet på ön har endast skrapat på ytan av det omfattande arkivet.En undersökning av det här slaget visar ytterligare på hur relationen mellan styret och invånarna fungerade. Det här var en period i brytningen mellan tidigmodern och modern tid där idéer om individuella rättigheter och medborgerliga ideal växte sig allt starkare. Det blir därför intressant att se hur S:t Barthélemys kolonialadministration utövade sin auktoritet under den här tidsperioden gentemot invånarna, specifikt i en kontext av militär tjänstgöring. En undersökning av detta visar även på den svenska kolonialadministrationens syn på disciplin och de militära aspekterna av S:t Barthélemys styre. Det är dessa förväntningar och strategier som denna uppsats redogör för.Undersökningen rör åren 1829–1841, en tidsperiod då S:t Barthélemys svenska garnison var kraftigt åderlåten till följd av sjukdom och brist på förstärkningar.1 Behovet av en milis var således särskilt nödvändigt.