Idag formulerar många sina obehag inför tillvarons möten och tråkigheter såsom att de blir ”kränkta” – och då har man också öppnat spåret till den juridiska responsen med ”kränkningsersättning” vid brott. Liksom alla modeord och juridiska formeluttryck, riskerar ett dylikt språkspel att leda till innehållsmässig uttunning och tankemässig förflackning. Det finns dock rättsliga gränser för vad som är en ”allvarlig” kränkning som innefattar angrepp mot någons ”person, frihet, frid eller ära” (enligt 2:3 SkL). Allvaret kan tematiseras från både angriparens och offrets perspektiv, varvid allt fler detaljer i argumentationen kan framlyftas. En frågeställning inom skadelidandeperspektivet är relevansen av de risker som vissa yrkeskategorier får vara beredda på, varvid angreppets koppling till yrkesroll respektive privatperson kan analyseras som en viktig differentiering. HD har tidigare i en positiv ersättningsdom avseende en polis visat en diskussionsram, och i en ny dom om talan från en ordningsvakt får vi ett negativt besked. Domen klarlägger ett viss spelrum för kränkningsdiskursen, och därmed visas att det vardagliga mantrat om kränkning, rättsligt sett inte är ett ymnighetshorn att ösa ur. Det finns kort sagt – dvs juridiskt uttryckt – gränser för vad man kan bli kränkt av.