Denna uppsats behandlar frågan om normalitets-, heteroskedasticitets- och kombinationstests användbarhet i att testa nollhypotesen om samtidig normalitet och likhet i varians. Kombinationstesten utgörs här av summan av ett χ2-fördelat normalitetstest och ett χ2-fördelat heteroskedasticitetstest.
Undersökningen handlar dels om testens styrkenivåer under olika former av avvikelser från nollhypotesen, varvid intresset särskilt är inriktat på hur kombinationstesten klarar sig. Men även frågan om normalitets- och heteroskedasticitetstestens förmåga att hålla sina signifikansnivåer under nollhypoteserna om normalitet respektive lika varians när störningstermerna har olika varians respektive ej är normalfördelade tas upp. Undersökningen genomförs med hjälp av omfattande Monte Carlo-simuleringar.
Resultaten pekar på att kombinationstesten klarar sig väl i förhållande till normalitets- respektive heteroskedasticitetstesten när det gäller styrkenivåer, förutom då störningstermerna är symmetriska, platykurtiska och med lika varians. De visar också att ingen av normalitets- eller heteroskedasticitetstesten lyckas hålla sig acceptabelt nära sina nominella signifikansnivåer.