Det är rimligt att säga att rättsteorin, d.v.s. studiet av rättens natur i form av analys och kritik av teorier som rättspositivism, naturrätt och rättsrealism, utgör den allmänna rättslärans fundament och att juristens syn på de (övriga) juridiska grundbegreppen, den juridiska argumentationen och de normativa frågeställningarna i någon mån styrs av hans uppfattning om rättens natur. Det är t.ex. klart att en normskeptiker har en annan syn på hur den juridiska argumentationen bedrivs och bör bedrivas än den som ser rätten som ett system av normer; och det är likaså klart att natur-rättsligt inspirerade tänkare kräver att en analys av begrepp som ‘rättighet’ och ‘skyldighet’ redogör för dessa begrepps så kallade bindande kraft, något som rättspositivister avvisar som en sammanblandning av rätt och moral. Jag kommer i den här artikeln att koncentrera mig på relationen mellan rättspositivism och normativa teorier om juridisk argumentation, d.v.s. teorier som säger något om hur rättstillämparen bör resonera och hur han bör avgöra målen. Vad följer av ett rättspositivistiskt synsätt för normativa teorier om juridisk argumentation? Går det överhuvud taget att formulera en normativ teori om juridisk argumentation inom ramen för rättspositivismen? Om inte, betyder det att rättspositivismen bör förkastas?