I enlighet med skadeståndslagen kan den skadelidande rikta ersättningskrav mot den skadevållande. Denna rätt är inte lika självklar i trepartsförhållanden där skadevållaren inte har en direkt avtalsrelation med skadelidande utan arbetar för annans räkning. I sådana fall blir skadeståndsfrågan beroende av eventuella ansvarsbegränsningar som stipuleras i de olika kontraktsförhållandena. Då skadeståndslagen är dispositiv kan ansvarsbegränsningar parterna emellan hindra den skadelidande att rikta ett utomobligatoriskt krav mot den skadevållande. Gränsen för när den utomobligatoriska rätten förhindras är inte lagstadgad, vilket innebär att det är en fråga om avtalstolkning som främst fastställs av Högsta domstolen. Efter en analys av främst NJA 2007 s 758 och NJA 2014 s 760 framgår det att dessa begränsningar måste, vid en tolkning av avtalet, konstateras utgöra en kanaliseringsregel som binder den skadelidande vid mellanparten. Den skadelidande kan då inte rikta anspråk mot den skadevållande. Ett annat sätt att rikta skadestånd mot det så kallade bakre ledet, inom avtalets ramar, är att rikta ett direktkrav – att hoppa över mellanparten och rikta talan direkt mot den skadevållande. Denna form av krav är inte främmande för svensk rätt då den återfinns i ett flertal lagrum. En diskussion som förts är huruvida direktkrav ska inkorporeras som en allmän avtalsrättslig princip i svensk rätt. I nuläget har Högsta domstolen varit noga med att inte tillåta denna rätt, annat än om den föranleds av lag. I NJA 2021 s 622 tycktes domstolen emellertid öppna upp en lucka för att i framtiden tillåta direktkrav i de fall då mellanparten hamnat på obestånd. I samma fall tillät Högsta domstolen mellanparten överlämna sin fordran gentemot den skadevållande till den skadelidande. Detta klargjorde även frågan huruvida mellanparten ansågs ha en regressrätt gentemot den skadevållande redan innan betalning först utgivits till den skadelidande. Den sammantagna slutsatsen är att det anses rimligt att den skadelidande får en form av prioriterad fordran gentemot mellanpartens borgenärer. Denna prioritet grundar sig i att mellanpartens rätt mot den skadelidande bygger på att det uppstått en skada i vilken mellanparten varken ursprungligen lidit skada eller varit vållande annat än rent kontraktuellt mot sin motpart.