Enligt principen om numerus clausus är sakrätterna begränsade till sitt antal. Avtalsparter kan därmed inte fritt bestämma att rättigheter ska åtnjuta sakrättsligt skydd. En fråga som aktualiseras till följd av detta är vilkaförutsättningar som krävs för att olika avtalstyper ska anses ha sakrättslig verkan. Ett sakrättsligt skydd som primärt är beroende av subjektiva faktorer – vad avtalsparterna kommit överens om – kan tänkas öppna upp för borgenärsbedrägerier, medan en bedömning som bygger på objektiva faktorer i högre grad kan antas tillgodose tredjemansintressen. Ett sätt att närma sig frågan om vilka faktorer som är av vikt vid en bedömning av ett avtalssakrättsliga verkan är att undersöka i vilken mån bedömningen ska avgöras genom avtalstolkning.
Det huvudsakliga syftet med uppsatsen är klargöra vilken roll avtalstolkning har vid bedömningen av om ett återtagandeförbehåll är sakrättsligt giltigt respektive vid klassificeringen av ett påstått kommissionsavtal – närmare bestämt för frågan om ett förfogandemedgivande föreligger respektive om försäljning kan anses ske ”för annans räkning”. Som ett led i undersökningen diskuteras också vad som karaktäriserar en sedvanlig avtalstolkning. Resultaten jämförs vidare i syfte att analysera likheter och skillnader mellan bedömningarna, särskilt med hänsyn till tredjemansintresset. Utifrån denna jämförelse diskuteras behovet av en gränsdragning mellan kreditförsäljning och försäljningskommission.
Uppsatsens resultat visar att en sedvanlig avtalstolkning karaktäriseras av att en gemensam partsavsikt i första hand är bestämmande för avtalsinnehållet och, om någon sådan inte kan fastställas, att avtalets lydelse och faktiska omständigheter blir avgörande för tolkningen. Vidare konstateras att frågan om ett förfogandemedgivande föreligger i sin helhet ska avgöras genom avtalstolkning samt att denna avtalstolkning i hög grad är att betrakta som sedvanlig. Bedömningen av rekvisitet ”för annans räkning” ska däremot endast i viss mån avgöras genom avtalstolkning, vilken dock i hög grad kan betraktas som sedvanlig. Bedömningarna uppvisar likheter genom att de sällan lär aktualisera en ingående tydning av avtalets lydelse samt att tredje mans bevismöjligheter i bägge fallen är begränsade. Avgörande skillnader mellan bedömningarna består i partsviljans roll samt vilken betydelse faktiska omständigheter kan tillmätas. Att avtalsparterna till stor del kan påverka utfallet av en bedömning om huruvida ett förfogandemedgivande föreligger kan antas öppna upp för borgenärsbedrägerier. Bedömningen av rekvisitet ”för annans räkning” tillgodoser däremot tredjemansintressen i högre grad genom att objektiva faktorer tillmäts större betydelse. Slutligen konstateras att NJA 2019 s 195 har medfört att fler återtagandeförbehåll än tidigare kan tänkas stå sig vid en rättslig prövning, vilket innebär att incitamenten till att maskera kreditförsäljningsavtal som försäljningskommission bör minska. Därigenom kan också behovet av en gränsdragning mellan rättsfigurerna antas minska.