Vem bör sköta landets vägar? Det vi idag ser som en självklarhet – att staten ansvarar för vägnätet – är i själva verket en ovanlig lösning.
Från medeltiden fram till 1920-talet sköttes vägunderhållet på den svenska landsbygden av fastighetsägarna. Det utgjorde en del av deras skattebörda. I ett internationellt perspektiv var det en okonventionell modell: ett system som var extremt decentraliserat och ansvaret delades av hundratusentals personer.
Men vägar som inte underhålls förfaller snabbt och vägunderhållet i början av 1900-talet utpekades under lång tid som den svenska vägadministrationens akilleshäl. År 1944 övertog därför staten ansvaret för samtliga allmänna vägar, och även det är sällsynt internationellt sett. Dessförinnan hade det kommunala självstyret prioriterats framför försöken att förbättra vägarnas kvalitet generellt.
I Välfärdens vägar granskar historikern Erik Lindberg hur svårt det var att reformera underhållssystemet till följd av ett långtgående individuellt och lokalt självbestämmande. Många förändringar kunde blockeras av enskilda individer eller lokalsamhällena. Förstatligandet av vägnätet 1944 var ett drastiskt mått för att helt frikoppla vägarnas underhåll från lokala intressen.