Denna studie ämnar undersöka och synliggöra den sociala konstruktionen och synen på äldre i diskursen kring äldrevänliga städer och hur man i planeringsdiskursen ser på gruppen äldre i Stockholms stad. WHO startade år 2010 nätverket Age-friendly cities and communities som syftar till att göra världens städer äldrevänliga inför den stundande demografiska utvecklingen där både urbaniseringen och antalet äldre ökar, mängden människor över 60 år beräknas vara två miljarder år 2050. Stockholm är en av städerna som gått med i detta nätverk och har därmed förbundit sig att arbeta utefter WHO:s modell för utvecklingsarbete. Syfte med denna uppsats har varit att studera hur Stockholms stad konstruerar gruppen äldre och om det finns en diskursiv samstämmighet mellan Stockholms stads översiktsplan och WHO:s guidedokument kring äldre. Syftet med uppsatsen är inte att studera gruppen äldre i sig, utan snarare att synliggöra synen på äldre i planeringsdiskursen och därigenom den sociala konstruktionen av samhällsgruppen äldre samt att belysa maktstrukturer i det textuella språk som används i dokumenten. Med hjälp av Faircloughs tredimensionella modell för den kritiska diskursanalysen synliggörs att äldre är utsatta för ålderism i planeringsdiskursen i dessa två dokument.