I denna rättsfallskommentar analyseras Högsta domstolens senaste avgörande om vad som krävs för att godmanskap ska anordnas. Beslutet innebär att den krets hjälpbehövande som kan komma ifråga för såväl godman- som förvaltarskap begränsas. HD har nämligen formulerat ett nytt krav på att den enskildes hjälpbehov måste bero på en nedsatt kognitiv förmåga. Avgörandet ger upphov till en rad frågor såsom hur detta nya krav närmare ska förstås, vilka krav som kan ställas på den medicinska utredningen i ett godmans- eller förvaltarärende och hur prövningarna av någons behov av ställföreträdarskap ska genomföras. Ytterligare frågor som aktualiseras är förhållandet mellan socialrättsliga stödinsatser och civilrättsligt ställföreträdarskap, samt betydelsen av FN:s funktionsrättskonvention i dessa sammanhang.