”Begreppsjurisprudensensen” är sedan länge avpolleterad. Som historiskt fenomen framställs den ofta som identisk med ”den konstruktiva riktningen” i nordisk rättsvetenskap och som just historia: något vi lagt bakom oss. Den tänks då ha varit en formalistisk resonemangsstil, där man deducerade slutsatser direkt ur abstrakt tillskapade begrepp utan positiv förankring, och där man inte fäste vikt vid praktiska konsekvenser. Än i dag kan man se uttrycket användas för att avfärda något, såsom en hypotetisk position eller en meningsmotståndare. Uttrycket används då som ett pejorativ vilket fyller funktionen av ett argument – ett argument som vinner kraft ur den vedertagna historieskrivningen. Densamma är dock allt annat än oproblematisk. Den går tillbaka på konstruktionsjuristernas meningsmotståndare, vars polemik ofta kommit att tas för historisk sanning, trots att den ingalunda utgör någon rättvisande beskrivning av den metodik som kritiserades. Den här artikeln undersöker begreppsjurisprudensens historia och tematiserar den kritik som brukar anföras mot begreppsjurisprudensen. Här ges också en presentation av hur bekännande konstruktionsjurister själva beskrivit sin metod. Att återvända till deras egna beskrivningar tycks kunna rehabilitera delar av konstruktionstänkandet. Avslutningsvis följer några spaningar i anslutning till sentida utvecklingar i doktrinen vilka indikerar att den antiformalistiska traditionen inte längre övertygar i samma utsträckning – något som kan förebåda spännande vidare utvecklingar vad gäller rättens och inte minst rättsvetenskapens framtida former.