Kenyas politiska system reformerades år 2010 med en ny författning och institutionella reformer. Dessa förändringar syftade uttryckligen till att bryta med den centraliserade och auktoritära presidentialism som präglat landet sedan självständigheten 1963, och som ansågs ha bidragit till de allvarliga politiska våldsamheter som ägde rum 2008 efter ett omtvistat presidentval. På papperet har landets styrelseskick därför förskjutits i riktning mot maktdelning och maktbalans med avsikt att kontrollera presidentmakten: horisontellt genom ökad självständighet för rättsväsendet och andra institutioner samt en grundlagsförankrad rättighetskatalog; vertikalt genom omfördelning av befogenheter och resurser till institutioner på länsnivå. I praktiken dröjer sig dock de centralistiska och auktoritära tendenserna kvar. Presidenten överskrider emellanåt ämbetets befogenheter, statliga organ bryter frekvent mot mänskliga rättigheter, lokalstyrets utrymme är kringskuret, och de politiska valen kan möjligen sägas vara fria men knappast rättvisa – Kenya utgör alltså ett exempel på den regimtyp som kallas elektoral autokrati. De betydande skillnaderna mellan formellt och reellt styrelseskick kan härledas till att den nya politiska ordningen sjösattes i ett polariserat och ojämlikt samhälle. Mäktiga grupper motsätter sig reformer och försöker undergräva den nya ordningens maktbegränsande och ansvarsutkrävande ambitioner. Dragkampen om det politiska systemets inriktning samspelar därtill med etno-regionala spänningar och omfattande korruption, något som ytterligare försvårar förutsättningarna för ett mer demokratiskt och effektivt styrelseskick.