Folkbildningen lyfts från politiskt håll fram som en bildningstradition som bär på rika kunskaper om vad demokrati, emancipation och integration innebär. Därför får folkbildningen ofta ansvar för verksamheter som riktar sig till invandrare och andra marginaliserade grupper i samhället. I den här uppsatsen granskas en sådan verksamhet, den så kallade etableringskursen, som anordnas av folkhögskolor på initiativ av regeringen, och riktar sig till nyanlända invandrare. Med utgångspunkt i en historisk betraktelse över hur folkbildningen bröt mark för nya gruppers tillträde till den politiska makten och inflytande i samhället, riktas en kritisk blick mot etableringskursens snäva fokus och ringa ambition att introducera invandrare till det svenska samhället och till debatten om medborgerliga frågor. Jag söker visa att problemet huvudsakligen ligger i de riktlinjer som regeringen ställt upp för etableringskursen.