Logo: to the web site of Uppsala University

This thesis explores the history of botany as a global collection-based science by tracing parallels between utopian traditions and botanical collecting, from their sixteenth-century beginnings to the present. A range of botanical collections, such as gardens, herbaria and classification systems, have played a central role in the struggle to discover a global or universal scientific order for the chaotic, diverse and locally shaped kingdom of plants. These collections and utopia intersect historically, and are characterised by the same epistemology of collecting: the creation of order through confined collecting spaces or “no-place.” They are manipulations of space and time. Between chaos and order, both seek to make a whole from – often unruly – parts.

The long history of botanical collecting is characterised by a degree of continuity of practice that is unusual in the sciences.  For instance, the basic technology of the herbarium – preserving plants by mounting and labelling dried specimens on paper – has been in use for almost five centuries, from sixteenth-century Italy to ongoing digitisation projects. The format of the compilation thesis is well-suited to handling the historiographical challenge of tracing continuity and discontinuity with such a long chronological scope.

The thesis is structured as a walled quadripartite garden, with the Kappa enclosing four research papers and an epilogue. The papers take a diachronic approach to explore different perspectives on botanical collections: botanical collecting in seventeenth-century Oxford, pressed plants in books that are not formally collections; and the digitisation of botanical collections. These accounts are all shaped by the world of books, text and publication, historically a male-dominated sphere. In order to acknowledge marginalisation of other groups and other ways of knowing plants, the epilogue is an explanation of an embroidered patchwork of plant-dyed fabric, which forms the cover of the thesis.

Denna avhandling behandlar historien om botanik som en global samlingsbaserad vetenskap genom att följa paralleller mellan utopiska traditioner och botaniskt samlande från dess början på femtonhundratalet till idag. Olika sorters botaniska samlingar, till exempel trädgårdar, herbarier och klassifikationssystem, har historiskt spelat en central roll i sökandet efter en global eller universell vetenskaplig ordning i växtrikets lokalt rotade och till synes kaotiska mångfald. Det finns historiska kopplingar mellan dessa botaniska samlingar och utopi, som båda även präglas av vad man kan kalla samlandets epistemologi: skapandet av ordning genom avgränsade samlingsutrymmen eller ”icke-platser”. De är manipulationer av tid och rum.

Det botaniska samlandets långa historia utmärks av en praktisk kontinuitet som är ovanlig inom naturvetenskapen. Herbariets grundläggande teknik att bevara växter genom att pressa, identifiera och montera dem på pappersark har varit i bruk i nästan fem sekel. Avhandlingen utnyttjar sammanläggningsformatet för att hantera den historiografiska utmaning det innebär att studera en så lång tidsperiod, genom att de ingående artiklarna behandlar skilda tidsepoker och disciplinära perspektiv samtidigt som de alla delar avhandlingens centrala tematik: ordnande genom avgränsade samlingsutrymmen.

Avhandlingens struktur är baserad på den muromgärdade fyrdelade trädgården, med kappan som inneslutande fyra artiklar och en epilog. Artiklarna är diakrona analyser av botaniska samlingar: om samlande i Oxford på sextonhundratalet, om pressade växter i böcker som inte formellt utgör del av samlingar, och om digitaliseringen av botaniska samlingar. Dessa sammanhang är alla formade i en värld av böcker, text och publicering – en värld som historiskt har dominerats av män. Epilogen belyser den marginalisering av andra grupper och deras kunskaper om växter som detta har inneburit, genom att förklara avhandlingens omslag, ett lapptäcksbroderi av växtfärgade tyger.