Den första halvan av den här artikelns långa titel speglar det perspektiv jag lagt på individen och fenomenet Carl Jularbo, som modernist. ”Sverige i oskuldens tid” är en fras jag lånat av Jonas Sima, från hans bok om Gösta Snoddas Nordgren. Den markerar en gräns i tiden, att det handlar om Sverige före oljekris, arbetskraftsinvandring, Palmemord, internet och terrorhot. ”En kulturhistoria” är en lek med ord. Dels vill jag berätta en historia om kultur i betydelsen konstnärlig odling, i det här fallet musik av ett särskilt slag. Det är en hållning som stöds av huvudpersonen själv. I sin samtid gick Jularbos musik under namnet ”kultis”, men själv sa han hellre ”den kulturella” eller ”kultiverade dansmusiken”, för att skilja den mot andra, råare och mindre kultiverade former, kanske särskilt all den jazz som under hans tid blev så populär. Men så vill jag också på klassiskt etnologiskt vis berätta en historia om det kulturellt betydelsefulla och generaliserbara i det till synes specifika och obetydliga – som en dragspelare och hans musik. Därtill vill jag ta tillfället i akt och också tänka om kulturhistoria, ett ämne som är ständigt aktuellt för mig som etnolog.