För den reformistiska svenska arbetarrörelsen innebar 1930-talet ett rejält kliv in i värmen. Det gällde för det socialdemokratiska partiet liksom för fackföreningsrörelsen med Landsorganisationen som samlande kraft. Kommunister och syndikalister hölls, och valde själva att stå, utanför men kritiserade reformisternas samarbete med arbetsköpare och borgerliga partier. I kapitlet ligger fokus på den reformistiska arbetarrörelsens ställningstagande och agerande på central och lokal nivå i fråga om industriarbetarnas förändrade villkor under år av rationaliseringar och dess konsekvenser under mellankrigstiden.