När de t ta sk r i v s är det trettio år sedan som en skolmarknadetablerades i Sverige. Den möjliggjordes i början av 1990-talet,framför allt genom två reformer: införandet av skolpeng och detfria skolvalet. Genom dessa reformer fick dels fristående skolor i huvudsaksamma ekonomiska förutsättningar att driva skolor som de kommunalaskolorna, dels brukarna – föräldrarna och eleverna – möjlighet att väljaskola.1 På senare år har kritiken mot reformerna varit starka och tankenom att »den svenska skolan är i kris« har för många blivit en vedertagensanning. En kris som, enligt debatten, har medfört usla arbetsvillkor förlärare, svårigheter att rekrytera studenter till landets lärarutbildningar och,kanske främst, till sjunkande kunskapsnivåer i både internationella och na-tionella kunskapsmätningar. Ofta läggs skulden på de reformer som träddei kraft i början av 1990-talet och då i synnerhet friskolereformen.