Logo: to the web site of Uppsala University

Tvistemålsdomens rättskraft i 17:11 RB medför antingen att en senare väckt talan ska avvisas (negativ rättskraft), eller att en tidigare prövning ska ligga till grund för en senare dom (positiv rättskraft). Även om 17:11 RB tycks utgå från att frågorna ska behandlas enhetligt anses det osäkert hur dessa två sidor interagerar med varandra. I uppsatsen undersöks hur den objektiva, positiva rättskraften av fastställelsedomen bestäms i en efterföljande fullgörelseprocess (process i allmän domstol där verkställbart avgörande yrkas).

Enligt 13:2 RB ska en fastställelsetalan röra ett rättsförhållande. Innebörden är inte helt klar, men ett rättsförhållande enligt bestämmelsen innebär i stort sett att talan ska anknyta till rättsfakta i en senare fullgörelsetalan.

Den negativa rättskraften enligt 17:11 RB utgår i stort sett från den rättsföljd som käranden gjort gällande genom sin talan. I uppsatsen undersöks den processrättsliga rättsföljden med resultatet att denna utgör en sammanfattande beteckning av lösligt innehåll med anknytning till utformningen av parternas talan, relevant materiell lagstiftning och allmänt hållna ändamålsöverväganden. Då rättsföljden inte precist klargör den positiva rättskraftens innehåll föreslås i uppsatsen en åtskillnad mellan den positiva rättskraftens rättsfaktasida och dess preklusionssida samt frågan om den materiella rättens inverkan på bedömningen. Rättsfaktasidan avser vad som ligger till grund för prövningen i det senare målet och preklusionssidan avser yrkanden och grunder som parterna är avskurna från att framställa i en efterföljande fullgörelseprocess.

Slutsatserna därvid är att rättsfaktasidan anknyter till de yrkanden och åberopanden som framställts och prövats av domstolen i fastställelsedomen. Preklusionssidan anknyter till de yrkanden och åberopanden som borde och kunnat prövats i fastställelsedomen även om de inte framställts av parterna. Den materiella rättens inverkan på bedömningen tillåter inga generaliserbara slutsatser sett till dess varierande innehåll. Rättsförhållandet enligt 13:2 RB är främst relevant för rättskraftens rättsfaktasida på så sätt att det rättsförhållande som faktiskt prövats också är vad som ligger till grund för prövningen i en efterföljande fullgörelseprocess. Rättsföljden är främst relevant för rättskraftens preklusionssida på så sätt att grunder och invändningar som anknyter till samma rättsföljd typiskt sett prekluderas. Det är inte i alla lägen givet vad domstolens prövning faktiskt omfattat och vad som borde prövats men inte gjort det i fastställelsedomen. Uppsatsen klargör däremot de huvudsakliga riktlinjerna i bedömningen av fastställelsedomens positiva rättskraft.

The finality of a court’s judgment in a civil suit prevents future adjudication pursuant to the Swedish Code of Judicial Procedure Chapter 17, Section 11 (17:11 RB). The judgment bars future litigation (negative finality) and prevents an issue from being revisited if there is no bar to litigation (positive finality). 17:11 RB presupposes a uniform scope of finality according to the doctrine of the same claim (“samma rättsföljd”). This thesis examines the scope of the positive finality of declaratory judgments in a subsequent civil suit under Swedish procedural law.

Pursuant to 13:2 RB a declaratory action must seek to clarify a legal relationship between the parties. Broadly speaking, a legal relationship pursuant to 13:2 RB concerns a defined subset of the cause of action of a future civil suit.

Negative finality pursuant to 17:11 RB bars litigation of the same claim raised by the claimant in the prior judgment. The thesis examines the doctrine of the same claim, arguing that the doctrine is a summary denomination of the contents of the prior suit, relevant substantive law and broad purpose-driven considerations. To clarify the doctrine of the “same claim” in relation to the positive finality of declaratory judgments this thesis suggests a systematization of the binding and preclusive effects of the judgment, alongside the effects of substantive law on the assessment. The bindings effect concerns the subset of the cause of action which the court may not re-examine in a subsequent suit, while the preclusive effect concerns what the parties may not plead in a subsequent suit.

The conclusions of the thesis are as follows. The binding effect of the judgment primarily relate to the contents of the prior suit and the court’s assessment thereof in relation to 13:2 RB. The preclusive effect of the judgment typically includes all causes of action which could and should have been plead in the declaratory action, whether they were plead or not. The effects of substantive law on the assessment does not permit any definite conclusions due to its varied content and form. However, it is not always obvious what was plead and tried by the court, and what could and should have been plead by the parties in a prior declaratory action. Regardless, the thesis clarifies the overarching guidelines for the assessment of the positive finality of declaratory judgments.