Logo: to the web site of Uppsala University

On 1 July 2021, a new provision called Violation of a Child’s Integrity entered into force in Chapter 4, Section 3 of the Swedish Criminal Code. According to the new provision it is a criminal offence to allow children to witness any of the offences between close relatives specified in the provision. However, the proposed provision was subject to amendments. In the provision finally adopted, the concept of witnessing was chosen over the proposed concept of experiencing as a requirement. The choice of requirement has been subject to extensive criticism from various commentators who argued that it would limit the effectiveness of the provision. It was also questioned whether the concept of witnessing was compatible with the principle that the criminal law must not be extensively construed to an accused’s detriment. The thesis examines whether the choice of witnessing as a requirement is appropriate in light of how children are affected by violence between close relatives according to the research available in the area and the principle that the criminal law must not be extensively construed to an accused’s detriment. The courts' application of the requirement of witnessing and how it relates to the objectives of the provision is examined by means of a legal case study. The case study is based on 22 judgements of the court of appeal where the courts have done in-depth assessments regarding the requirement of witnessing. The study shows that while the provision has strengthened children's protection from criminal offences, it is still deficient in several respects. Children who, in ways other than seeing or hearing, experience criminal acts between close relatives, and younger children who are rarely heard, are given less or no protection by the provision. The study also shows that the concept of witnessing, according to the definition given in the preparatory work, does not meet the requirements imposed by the principle that the criminal law must not be extensively construed to an accused’s detriment. The main finding in the thesis is that the legislature’s choice of the concept of witnessing as a requirement is not appropriate.

Den 1 juli 2021 trädde barnfridsbrottet i 4 kap. 3 § BrB i kraft. Den nya bestämmelsen gör det straffbart att låta barn bevittna något av de i bestämmelsen angivna brotten mellan närstående. Bestämmelsen fick dock en annan utformning än den som presenterades i lagförslaget. I den antagna lagtexten valdes begreppet bevittna framför det föreslagna begreppet uppleva som rekvisit, trots omfattande kritik från olika remissinstanser som menade att det skulle begränsa bestämmelsens genomslag. Det ifrågasattes även huruvida begreppet bevittna var förenligt med legalitetsprincipens obestämdhetsförbud. I uppsatsen undersöks huruvida valet av bevittna som rekvisit är lämpligt mot bakgrund av hur barn påverkas av våld mellan närstående enligt den forskning som finns på området och legalitetsprincipens obestämdhetsförbud. Även domstolarnas tillämpning av rekvisitet bevittna och hur den förhåller sig till ändamålen bakom införandet av bestämmelsen undersöks genom en rättsfallsstudie. Rättsfallsstudien baseras på 22 hovrättsdomar där domstolarna gjort mer djupgående bedömningar avseende rekvisitet bevittna. Undersökningen visar att barnfridsbrottet visserligen har stärkt barns straffrättsliga skydd men att det fortfarande är bristfälligt i flera avseenden. Barn som, på andra sätt än att se eller höra, upplever brottsliga gärningar mellan närstående samt yngre barn som sällan hörs, ges ett sämre eller inget skydd av bestämmelsen. Undersökningen visar även att begreppet bevittna, enligt den i förarbetena angivna definitionen, inte uppfyller de krav som ställs enligt legalitetsprincipens obestämdhetsförbud. Den huvudsakliga slutsatsen i uppsatsen är att lagstiftarens val av begreppet bevittna som rekvisit inte är lämpligt.