Syftet med detta kapitel är att fokusera och resonera kring situationer där förväntningar på – och konsekvenser av – enskilda forskares, lärosätenas och vetenskapssamhällets upptagenhet av att synliggöra vissa och osynliggöra andra delar av sina verksamheter framstår som problematiska. I vår strävan efter att på ett avslöjande och ironiskt sätt reflektera över våra egna, våra kollegors och våra arbetsgivares jakt på synlighet förbehåller vi oss rätten att – baserat på ibland högst personliga erfarenheter och observationer – peka på områden där vi finner synlighet som särskilt viktigt att problematisera. En sådan episodisk och stundvis säkerligen subjektiv och tendentiös bevisföring syftar inte till att kritisera eller peka ut enskilda personer och/eller deras arbetsplatser. Vi är smärtsamt medvetna om att det skulle vara som att kasta sten i glashus. Tvärtom, vi hoppas att vårt problematiserande av synlighet på en personlig nivå eller med hänvisning till specifika situationer kan hjälpa oss att höja blicken och undersöka synlighet som en central aspekt – och även underliggande mekanism – i organisering och styrning av moderna organisationer i allmänhet och universitetet i synnerhet. Men om vårt sätt att närma oss frågan om synlighet i akademin hjälper oss själva och våra läsare att hitta en distans till det egna och andras synliggörande ser vi detta som ett välkommet bidrag.