Logo: to the web site of Uppsala University

Denna undersökning studerar barntransporter under andra världskriget och fokuserar på norska barn som var sjuka i poliomyelit, vilka transporterades till Sverige mellan åren 1943 och 1945. Hjälpaktionen utfördes av Kommittén för Norgebarnen, vilket var en underkommitté till Svenska Norgehjälpen. Arbetet som kommittén utförde är inte tidigare forskat på, därmed har denna studie bidragit till att bredda kunskapen om barntransporter under krigsår. Syftet med denna studie är att undersöka hur denna hjälpaktion kunde genomföras med bakgrund av de rådande omständigheterna i Norge – det vill säga att det var ockuperat av Nazityskland. Följande frågeställningar har utformats: 1) Hur kommer det sig att Kommittén för Norgebarnen etablerades och vilka aktörer var de som engagerade sig i denna? 2) Hur skulle hjälpaktionen realiseras och vilka problem stötte aktörerna på i arbetet med detta? 3) Vilka barn var det möjligt att hjälpa och hur såg omhändertagandet av dessa ut? Källmaterialet har lästs utifrån teorin om ”den nordiska tanken”, vilket innebär att de hjälpaktioner som det neutrala Sverige genomförde under andra världskriget främst riktades till sina nordiska grannar, i synnerhet Finland och Norge. Kommittén för Norgebarnens etablerande motiverades vara på grund av det dåliga försörjningsläget i Norge under kriget. De aktörer som arbetade med kommittén hade även kopplingar till Röda Korset och andra nordiska hjälpverksamheter, vilket utgör ytterligare ett motiv till kommitténs etablerande. Den nordiska tanken blir följaktligen tydlig i grundandet av Kommittén för Norgebarnen. Kommittén stötte däremot på problem i sitt arbete med barntransporterna. Den initiala ambitionen var att föra över ett stort antal friska barn från Norge men detta kunde inte realiseras på grund av ockupationsmakten och quislingmyndigheterna. Således fick kommittén gå med på en kompromiss, vilket blev en begränsad transportering av cirka 200 barn som var sjuka i poliomyelit. Därmed blev syftet att omhänderta dessa att bistå med sjukvård och omsorg. Både barnens fysiska och psykiska återhämtning var centralt. Omhändertagandet av barnen emottogs väl av norska läkare och föräldrar och detta bidrog också till Sveriges självbild som en god nation, samt förkroppsligadet den ”nordiska humanismen”, vilket var tidstypiskt för den studerande perioden.