En sommardag 1754 fick en ung fransman vid namn Hyacinthe Anquetil-Duperron i foajén till Kungliga biblioteket i Paris syn på fyra sidor ur en handskrift som satts upp för allmän beskådan. Manuskriptet hade sänts dit från Bodleianbiblioteket i Oxford i hopp om att någon skulle kunna tyda det obegripliga språket. Det enda man kände till om objektet var att det kom från iraniernas flertusenåriga skriftsamling Avesta och att det rörde sig om ett av människans äldsta litterära vittnesbörd om sin egen existens. Handskriften hade köpts i Gujarat av en skotsk handskriftssamlare vid namn Alexander Frazer. Den mytomspunne Zarathustra var känd redan för de gamla grekerna men om den historiske gestalten hade man väldigt lite säkra kunskaper. Man visste inte mycket mer om honom än att han var en diktare och vishetslärare som levt i en avlägsen forntid när iraniernas hjälteålder stod på tröskeln till historisk tid. Hans filosofiska lärodikt Gāthā (Sånger), vilken utgör en hyllning till obeskrivliga och tidlösa visheten (ahura mazda), var förutom till namnet okänd i upplysningstidens Europa. Förstahandskunskap om zoroastrismen, den religiösa traditionen efter honom, fanns bara att få i verk av 1600-talets stora upptäcktsresande Jean-Baptiste Tavernier och Jean Chardin. Man kände också till att det i nordvästra Indien levde parser, ättlingar till iranska zoroastrier som flytt österut undan islams härjningar och som ännu höll sin religion vid liv.