Logo: to the web site of Uppsala University

Children and parents who visited child and adolescent psychiatry (CAP) for the first time were interviewed in the presence of their therapists about the first meeting. The interview was intended to make the attendants describe in their own words what the meeting was like for them. The interview was repeated after six months to get complementary information. Research assistants, reflectors, helped the interviewer to prevent from bias and to hold on to the theme.

The grounded theory approach was utilised in papers I, II, and III, and qualitative content analysis was used in paper IV.

Children appreciated the therapist being in an active as well as in a more passive but alert position, moving between asking adjusted questions and including the parents. The therapists’ skill of listening was also important to them.

For the parents, it was important what happened between their child and the therapists. They questioned their own role and presence. Also, they focused on the plan for the meeting and for the coming process. Certain things that happened in the dialogue were useful after the meeting. The results indicate that what was helpful was connected to family therapy matters rather than psychiatric ones.

The therapists balanced between a psychiatric and a family therapeutic position, and it was a dilemma for them how to best fulfil their assignment in the organisation as they perceived it.

Two competing discourses were found in the first meeting; Structuring, which stood for structure, planning and expertise, while Collaboration represented negotiations of how to work together, empowerment and emotional aspects. The Structuring discourse tended to dominate. Both discourses consisted of valuable elements that needed to be included to ensure that the atmosphere would not be too strict or too flexible.

The findings are tentative because of the lack of studies to compare to, and because of the few interviews made.

Det första möte som sker mellan familjemedlemmar och personal antas ha stor betydelse för hur den fortsatta kontakten artar sig. Det är ett tillfälle när var och en kan vara öppen för intryck och nyfiken på hur kommunikationen utvecklas och vilken hjälp som ska till. Förutsättningarna för mötet är etablerade på många plan. Föräldrarna och barnen har tidigare erfarenheter av både personliga och professionella kontakter, och de har förväntningar på vad som ska eller bör ske under det första samtalet. Personalen befinner sig i ett sammanhang där de har förväntningar på sig från organisationen. De har utbildning och erfarenhet och har anammat organisationens kultur och vanor i större eller mindre utsträckning.

Både inom det psykiatriska eller det psykoterapeutiska området har det varit brist på studier som rör det första samtalet mellan professionell och patient/klient. Detta väckte ett intresse att studera området närmare. Syftet med studien var därför att försöka ta reda på mer om det första mötet ansikte mot ansikte mellan personal och familjemedlemmar. Vad händer där och hur upplevs det här mötet av dem som deltar? Ytterligare ett syfte var att försöka ta reda på vilka diskurser som påverkar det som sker mellan deltagarna. Vilka underliggande meningar har deltagarnas tankar och sätt att bete sig, och som har förankring i allmänna föreställningar om hur ett möte av det här slaget går till? Hur framträder det i deltagarnas kommunikation med varandra?

För att finna svar på dessa frågor gjordes forskningsintervjuer inom två veckor respektive sex månader efter det första mötet på BUP (barn- och ungdomspsykiatrin). Vid intervjuerna deltog de som varit närvarande vid det första samtalet, d v s personal, föräldrar och barn. Intervjuaren hade till sin hjälp forskningsassistenter, reflektörer, vars uppgift var att bidra till att alla fick komma till tals och att man höll fokus på hur det var under det första samtalet.

Fyra delstudier genomfördes. I de tre första användes analysmetoden grundad teori, och i den fjärde kvalitativ innehållsanalys.

Den första delstudien lyfte fram barnens perspektiv. Barnen uppskattade om behandlarna befann sig ömsom i en aktiv ömsom i en passiv position, där de samtidigt var alerta i förhållande till barnen. De gillade att behandlarna å ena sidan anpassade sig och sina frågor till barnen och å andra sidan tog med föräldrarna i samtalet. Behandlarnas förmåga att lyssna och att hjälpa barnen att uttrycka sig var viktig för barnen. De tog också upp vikten av att behandlarna höll reda på tiden, så att samtalet inte blev för långt för dem.

För föräldrarna, i delstudie II, visade det sig vara avgörande vad som skedde mellan deras barn och behandlarna. De ifrågasatte sin egen roll i mötet, och var tveksamma till om de borde vara närvarande eller inte. Dessutom var de inriktade på hur upplägget av samtalet såg ut och hur den fortsatta planeringen skulle bli. Vissa teman och yttranden i dialogen kunde vara till nytta för samspelet därhemma. Fynden i delstudien antyder att det som var till hjälp snarare låg på ett familjeterapeutiskt plan än ett psykiatriskt.

I delstudie III framkom att behandlarna nedtonade sin egen insats och lyfte fram det viktiga i familjemedlemmarnas bidrag till hur mötet blev. Behandlarna balanserade mellan ett psykiatriskt och ett familjeterapeutiskt förhållningssätt. De mest tillfredsställande arbetsuppgifterna rörde att lyssna på barns och föräldrars berättelser och att hitta sätt att uppmuntra och stödja deras vägar till att må och fungera bättre. De önskade möta familjemedlemmarna på deras villkor, men hade också att samla information för bedömning och fortsatt planering. Det innebar ett dilemma för dem hur de bäst skulle kunna uppfylla de uppgifter som de uppfattade att BUP-organisationen gett dem.

Två konkurrerande diskurser framträdde i delstudie IV. De var inflätade i varandra och stod att finna hos var och en av parterna barn, föräldrar och behandlare. Det syntes pågå balanserande eller konkurrens mellan de sociala röster som ingick i diskurserna. Diskursen Strukturering innehöll sociala röster som rörde exempelvis inramning av mötet, expertis och kategoriseringar medan diskursen Samarbete inriktades mot aspekter som öppenhet, sam-skapande och en utvidgad dialog. Om diskursen Strukturering skulle överväga blev följden antingen ett undertryckande och okänsligt förhållningssätt och diskursen Samarbete skulle om den övervägde kunna skapa ett otydligt eller alltför flexibelt förhållningssätt. Den förra diskursen tycktes dominera, men båda diskurserna syntes innehålla delar som behövdes för att det första mötet skulle uppfattas som givande.

Fynden i studien är preliminära av två skäl. Dels finns få eller inga studier att jämföra med; dels var antalet intervjuer begränsat.