Den 24 februari 2012 rasade en del av världsarvet Visby ringmur till marken. Muren är norra Europas bäst bevarade medeltida stadsmur. Den har byggts i flera steg under framförallt 1200-1300-talen med vissa senare tillägg. Den första lägre delen av muren byggdes som en skalmur med lös kärna. Murskalen murades med kalksten i fett kalkbruk och kärnan fylldes med småsten och lerbruk. Den påbyggda muren byggdes ovanpå den gamla.
Under murens 700-åriga historia har den flera gånger rasat och oftast har den på något sätt återuppbyggts. Även efter kollapsen 2012 beslöt man att återuppbygga muren då raset skett på en av de bäst bevarade mursträckorna i Östergravar. För att kunna besluta om åtgärd för återuppbyggnad och säkerställa en trygg och säker arbetsplats, var det viktigt att fastställa murens statiska verkningssätt. Likaså var det viktigt att utreda vad som kan ha orsakat kollapsen, om inte annat för att förhindra nya ras. Murens konstruktion dokumenterades med hjälp av studier på plats vilka kompletterades av arkivstudier, byggnadsarkeologiska undersökningar, laser scanning och georadar. Med hjälp av laserscanningen kunde murens geometri fångas och en analys av murens statiska verkningssätt utföras.
Resultatet visade hur muren uppförts i två etapper. Analysen visar att det är en koncentrerad last i murens nedre yttre skal. Kollapsed triggades sannorlikt igång av frostsprängning i murverket. Kombinationen av koncentrerad last i yttre murskalet, murens komplexa konstruktion med lös kärna och tunna murskal utan bindstenar som förankrar murskalen samt förlorad bindande förmåga i kalkbruket där fuktbelastningen varit hög, har resulterat i en dominoeffekt som förklarar rasets omfattning. För att möjliggöra återuppbyggnaden var det nödvändigt att montera ner delar av det återstående murverket och för att säkra muren under nedplockningen konstruerades av temporär stålstruktur som band den samman.
De medeltida materialen och konstruktionen med skalmursprincip och kalkbruk har visat sig vara mycket hållbara, varför den nya muren byggts upp med skalmur innehållandes bindstenar och med en kärna som är väl murad.
Under 1900-talet har omfattande restaureringsarbete utförts och ca 60 % av murens fogar täcks av cementbruk vilket har till följd att fukt blir instängt i murverket vilket leder till urlakat kalkbruk i fuktigt murverket.
När muren nu har återuppbyggts har det funnits en stark ambition att så långt som möjligt använda autentiska material och metoder. På Gotland finns en helt unik kunskap bevarad och utvecklad sedan medeltiden. Det är kunskapen att bränna och släcka kalk utifrån lokala förutsättningar gällande val av råvara, bränningsteknik, släckning och lagring samt tillredning av bruk. Genom att kunskapen om såväl som tillgängligheten på den lokala kalken existerar har det varit möjligt att återuppbygga Visby ringmur med perspektivet att den skall kunna bevaras i ytterligare 700 år.