Uppsala universitet skapar förutsättningar för förstklassig utbildning, genom att främja och befästa universitetslärarnas vetenskapliga och pedagogiska skicklighet. Tillgängliga karriärvägar skapar starka incitamentsstrukturer, som påverkar redan anställdas val och prioriteringar. Det föreliggande projektet belyser därför policy och praxis för befordran, och det stöd som ges för utveckling. Projektet har ett särskilt fokus på pedagogisk skicklighet, men den bredare akademisk skickligheten, som innefattar vetenskaplig skicklighet och exempelvis ledningsskicklighet, berörs också.
En genomgång av forskning kring pedagogisk skicklighet samt akademiska incitamentssystem och bedömningar ligger till grund för ställningstagandena i denna rapport, liksom analyser av policydokument från Uppsala universitet, intervjuer av ledamöter i rekryteringsgrupper, prefekter och studenter, samt enkäter besvarade av nyligen befordrade universitetslektorer och professorer.
Det finns mycket i universitetets stödverksamhet och befordransprocesser som fungerar väl, och bör vårdas. Samtidigt finns skäl till vidareutveckling. Fakulteternas olikheter ger goda möjligheter till ömsesidigt lärande. Projektet har identifierat några områden som särskilt bör beaktas.
Se över och tydliggör kriterier för befordran. Genomtänkta kriterier för bedömning av skicklighet ses av verksamma inom Uppsala universitet som väsentliga för bedömningsprocesser av hög kvalitet. De ger riktning för de presumtiva sökande, och bidrar till rättssäkerhet och likabehandling.
Satsa på befordransprocesserna. Det lönar sig att genomföra noggranna utvärderingar, som bör inkludera intervjuer och inblick i den pedagogiska praktiken, exempelvis via provföreläsningar eller auskultation. Fakulteterna bör på olika sätt säkerställa att ledamöterna i de relevanta bedömningarna bereds möjlighet att avsätta tillräckligt mycket tid för detta. Vidare fordras en livaktig kollegial diskussion om bedömning av pedagogisk skicklighet, där även studenterna är delaktiga, eftersom många av de intervjuade ansåg att den pedagogiska skickligheten är svårbedömd.
Säkerställ kvaliteten i de sakkunnigas utlåtanden. Sakkunniga behöver självfallet väljas med omsorg och få goda förutsättningar för att göra sina bedömningar, bland annat genom att uppdragen klargörs. Genom återkoppling kan universitetet bidra till utveckling av bedömarkompetensen. Sakkunniga bör också användas långt in i bedömarprocessen.
Begränsa antalet söktillfällen. När flera bedömningar i relation till givna kriterier kan göras samtidigt, kan rättssäkerheten och likabehandlingen öka, liksom den kollegiala bedömningens kvalitet.
Öka stödet för att utveckla och visa pedagogisk skicklighet. Institutioner och fakulteter bör se över det individuella stödet för utveckling och kompetensuppbyggnad. Tillgång till ämnesdidaktiska och andra disciplin- eller yrkesanknutna universitetspedagogiska utbildningar saknas eller är för få på många fakulteter. Vidare bör seminarier eller kurser om pedagogiska portföljer anordnas centralt, som en möjlig väg för att öka lärarnas reflektioner kring sin pedagogiska praktik och därigenom ge bättre underlag för bedömning.