Dialog mellan politiker och medborgare lyfts fram som en universallösning på en rad olika problem som staten och kommunerna brottas med. Frågan är om dialog är rätt metod, skriver Jakob Svensson, forskare vid Institutionen för kommunikationsstudier, Lunds universitet. Han lägger snart fram en avhandling om medborgerligt engagemang i den kommunala deltagardemokratin.
Det är inte svårt att finna vackra ord om den representativa demokratins förtjänster. 1900-talet utnämndes till demokratins århundrade, och västvärldens ledare talar gärna om detta styrelseskick som det enda alternativet.
Mot bakgrund av ovanstående är det lätt att tro att de demokratiska traditionerna är vitala och kraftfulla på hemmaplan. Men så är inte fallet. Med kontinuerligt minskat valdeltagande och uttömning av medlemmar i de politiska partierna, har det blivit allt mer uppenbart att invånarna inte längre finner den representativa demokratiska arenan lika relevant för sitt politiska engagemang som tidigare.
Det talas om den representativa demokratins legitimitetskris. Frågor av dessa slag bekymrar politiker, tjänstemän och även akademiker. Slutsatsen de drar är att den representativa demokratin måste vitaliseras.
Idag skapas det därför olika forum där invånare förväntas delta på ett medborgerligt vis. I dessa deltagardemokratiska försök är det en allt större fokusering på samtalet.
Republikanska ideal om medborgerliga dygder för allmänhetens bästa har förnyats i en mer deliberativ dräkt – att större vikt fästs vid diskussion. Det har skett en deliberativ vändning, även inom den representativa demokratin.
Flera statliga utredningar understryker en välutvecklad medborgardialog. I Demokratiutredningen 2000 och efterföljande regeringsproposition förespråkas en ”deltagardemokrati med deliberativa kvaliteter”. Deliberation, och framför allt dialog, vilket verkar vara på det sätt som politiker, tjänstemän och utredare tolkar begreppet deliberation, lyfts fram som en universallösning på en rad olika problem som staten och kommunerna brottas med.
I dessa resonemang förutsätts en koppling mellan samtalande medborgare och vitaliseringen av den representativa demokratin. Denna koppling synliggörs sällan, utan ligger snarare implicit som ett grundläggande, fullkomligt självklart antagande i till exempel Malena Rosén Sundströms artikel den 19 februari. Att involvera invånare i samtal med politiker och tjänstemän förväntas skapa bättre medborgare, mer rättvisa beslut och bättre regerande.
I denna debatt saknar jag en problematisering av det deliberativa demokratiperspektivet. Mitt argument är att den form av samtalsdemokrati som förespråkas inte är helt enkel att applicera i en representativ demokrati.
Vi måste också ställa oss frågan vilka det är som deltar i dessa deltagardemokratiska samtal. Är det ett representativt urval av invånarna? Vad händer med den traditionella beslutsgången då medborgarna själva förväntas delta direkt i beslutsfattandet? Och vad händer med de valda företrädarna? Blir politikerna överflödiga i den deliberativa deltagardemokratin?
Vi skall inte glömma bort att deliberativa förespråkare ofta baserar sina mentala bilder av det ideala deltagandet i den atenska direktdemokratin, med ett litet torg, fyllt med debattsugna medborgare. Flera deliberativa demokrater menar därför att den representativa demokratin måste ge de deltagande medborgarna direkt inflytande om deliberationen skall lyckas.
Men i samma stund som detta krav på inflytande formuleras kommer representativitetsproblemet som ett brev på posten. Då deliberativa deltagardemokratiska aktiviteter sällan lockar ett representativt urval av invånarna, är det viktigt att fundera på hur stort inflytande de invånare som deltar borde ha.
Själv håller jag med Gilljam i den inledande artikeln i serien Demokrati 2.0. Att föredra är en väl fungerande representativ demokrati, där medborgarna ges tillräckligt med information för att fatta välgrundade beslut vid valurnan. Detta är en representativ demokrati där politikerna själva uppvaktar olika medborgargrupper, och inte enbart lyssnar på dem som skriker högst.
JAKOB SVENSSON
25 februari 2008