Logotyp: till Uppsala universitets webbplats

The goal of nature conservation is often implemented on productive forest land largely by means of forest certification a market-driven, voluntary system of third-party verification of the fulfilment of specific goals. This study assesses how certification requirements are being implemented in various organisations in the forest sector at various levels, and the problems and opportunities identified at each level in order to implement the requirements of the standard. Based on interviews with 34 stakeholders in Sweden, the study demonstrates that forest certification is a communication issue: it places great demands on communication or "information logistics" between different parts of the felling and forest management chain, from the top management to the contractor in the field. Integration with environmental performance systems, clarity in the division of responsibility, formalisation of requirements for forest planning and further integration of a culture of continuous improvement and internal reporting could support implementation of the certification system.

Working with sustainability goals at the local level places large requirements on developing and integrating priorities within the budgeting and organization of local government. This study reviews how selected Swedish municipalities have dealt with developing local sustainability processes, in particular in regard to the Aalborg Declaration commitments. The study highlights difficulties, including the lack of funding and staff time for clearly relating to outside sustainability documents and strategies. It also focuses on the requirement for dedicated resources to development, prioritization and follow-up of sustainability goals, especially in smaller municipalities.

Abstract In land-use planning processes there often exists a tension between, on the one hand, making efforts to increase the democratic legitimacy of the process and, on the other, ensuring efficiency in the procedures. This is not least relevant in the case of large-scale wind power where development decisions balance between the need to safe-guard local self-determination and the urgency of mitigating climate change. This paper investigates how the issue of legitimacy versus efficiency is managed within the national planning systems of Finland, Norway and Sweden when faced with the expansion of wind power and how the national strategies for wind power planning are perceived by different stakeholders. As the EU Renewable Energy Directives set the conditions for national policy in the field, the empirical work starts with an examination of these documents before moving on to a comparison of the national planning and permitting processes. The results show that the development of wind power has been moving planning procedures away from more inclusive planning methods in favour of more top-down and streamlined ones.

Research suggests that efforts to facilitate wind power development often include strategies that marginalize the participation of local oppositional interest groups in planning processes. The argument in this article is that such strategies are misguided as they move planning debates to less transparent, legitimate and predictable arenas, and as they potentially can impede wind power development. The argument is built through a theoretical and empirical exploration of how local oppositional interest groups, formally and informally, can participate in and influence wind power planning processes. The study shows that these groups engage in formal planning procedures when possible, but when they feel excluded from such procedures they find informal ways to bypass and influence the formal process, such as lobbying and networking. Importantly, the empirical results show that these informal activities often have a considerable scalar and spatial scope, involving the national and international engagement of other oppositional groups and of authorities that would normally not be involved in local planning processes. Through these wide-ranging activities, local disputes become part of a broader contestation of wind power, thus putting pressure on authorities to restrict wind power development not only in the local context, but potentially also on a policy level.

This thesis analysis the planning process for large-scale wind power development in Finland, Norway and Sweden. The aim is to explore the emerging power relations and socio-economic dynamics of the negotiation, planning and realization of this new development. The thesis employs an energy justice framework to capture the opportunities different stakeholders have to take part in and influence wind power development processes (‘procedural justice’), and how the potential benefits and burdens of wind power development are divided between stakeholders (‘distributional justice’). The study’s setup is an embedded sequential mixed methods research design, which includes analysis of policy documents, in-dept interviews, observations, as well as register based population data.

The thesis shows how power relations on both a structural level and an actor level are used to exert power and influence over the planning process for wind power development. On a structural level, the results indicate that transformations in EU directives and national planning laws and guidelines in Finland, Norway and Sweden in recent years have been more focused on speed and efficiency in planning processes than on legitimacy issues. The changes that have been implemented seem to point to diminishing opportunities for broad participation and debate in wind power planning processes, in favour of more top-down processes with a specific, sectoral focus on developing wind power. On the actor level, perceived improper behaviour by different actors within the planning process can further limit the possibilities for participation. People refrain from participating in planning processes, for instance, if they feel that they are treated disrespectfully or if there have occurred procedural errors that undermine the legitimacy of the formal planning process. However, participation in formal planning processes is not the only way to influence planning processes. There are a number of more informal channels, such as using the media or the Internet, lobbying, or rallying local support, that can and have been used by stakeholders to tap into the formal planning process to try to affect its outcomes. Such informal activities have a considerable spatial and scalar reach, the importance of which is that stakeholders utilizing such measures have the possibility to affect not only the local wind power project under debate, but also developments in other places and attitudes towards wind power more generally.

As concerns distributional issues, the results of the thesis show that the evidence of distributional inequality concerning wind power development on the national scale in Sweden is not very strong; but if such inequalities exist, there are possibilities to redistribute the benefits from wind power to those who are burdened by the developments. Distributional injustice related to wind power development is thus not an evident problem, generally speaking, in Sweden today. However, if this state is to remain, procedural aspects related to the continued development of wind power need to be kept in mind, as procedural and distributional inequalities are intimately related. Of specific concern is the need to address formal and informal procedures that marginalize stakeholder participation in planning processes, but it is equally important to also consider who is to be included in or excluded from negotiations and the distribution of local economic benefits connected to specific wind power projects.

The Swedish government has appointed Gotland as a pilot region for the energy transition in Sweden – Energipilot Gotland. With this in mind, Region Gotland’s Energicentrum has initiated a pre-study1 that will lay the foundation for a larger implementation project that will help facilitate the energy transition on the island. The purpose of the implementation project will be to actively engage citizens, companies and organizations on Gotland in the transition process as well as to facilitate the creation of new, local community energy initiatives in the different parishes (socknar) on the island.

The purpose of this report is to supply the project developers at Energicentrum with information from research on local energy initiatives that can be used for the creation of the implementation project. The research topics covered in the report focus on so-called community energy initiatives and how establishment and development of such initiatives can best be facilitated e.g. with the help of intermediarie actor or be applying new renewable energy business models.

Det finns inte något universalt sätt att varken definiera hållbarhet eller att försöka mäta framstegen mot eller att hållbarhet uppnåtts. Tankar kring hållbar utveckling har varit en del av samhällsdebatten och politiken speciellt sedan år 1980, då begreppet introducerades i IUCN-rapporten

World Conservation Strategy: Living resources for sustainable development (Olsson et al, 2004). Den definition som oftast citeras idag är dock den som slogs fast i Brundtland-rapporten år 1987: "Hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov" (NE, Internet, 2009-05-25). Idag anses hållbar utveckling oftast omfatta tre olika aspekter. För det första innebär hållbar utveckling att olika dimensioner av utveckling måste vägas samman. I allmänhet nämns här sociala, ekonomiska och ekologiska dimensioner i första hand. För det andra dyker ofta tids- och rumsförhållanden upp i diskussioner om hållbarhet. Vad gäller tidsaspekten är det här frågan om det ansvar som samhället har för kommande generationer och för att det som görs idag inte bara skall vara hållbart nu utan även leda till en hållbar framtid. Rumsförhållandet handlar om det ansvar för och påverkan som ett samhälle har på ett annat samhälles möjlighet att få en hållbar utveckling. Den tredje dimensionen som hållbarhetsbegreppet oftast innefattar relaterar till delaktighet. Detta handlar om att en hållbar utveckling bör utgå från och vara förankrad i en bred allmänhet. Det vill säga ingen enskild beslutsfattare bör på egen hand besluta om hur ett samhälles strategier för hållbarhet skall se ut. Istället kräver detta arbete att exempelvis medborgare, intresseorganisationer, privat- och offentligsektor skall samverka i detta arbete.Målet med den här rapporten är att beskriva kriterier för och indikatorer på hållbar utveckling. Studien beskriver därmed de processer och innehållsindikatorer som kan användas för att i ett praktiskt fall bedöma vilka delar och aktörer som inkluderas och prioriteras i processerna. Rapporten beskriver och sammanställer olika teoretiska och praktiska modeller med relevans för att tillämpa hållbarhetskriterier lokalt och regionalt, med målet att inkludera en bredd av hållbarhetsprocesser och exempel från mätbara och certifierbara system till generella principer. Studien lägger också specifik vikt vid system med relevans för den svenska kontexten speciellt i kommuner och regioner.

2Med ovanstående i åtanken kommer upplägget i den här texten därför inte att vara att försöka ge svar på vad exakt hållbar utveckling eller indikatorer på det samma är. Istället kommer här att presenteras hur begreppen mer allmänt definieras samt ges förslag på hur man kan se på och kategorisera hållbar utveckling samt på hur man kan se på, kategorisera och ta fram indikatorer för hållbar utveckling (HUT-indikatorer). Ett axplock från den stora skara av lednings- och styrsystem som finns idag kommer även att beskrivas.

Det finns inte något universalt sätt att varken definiera hållbarhet eller att försöka mäta framstegen mot eller att hållbarhet uppnåtts. Tankar kring hållbar utveckling har varit en del av samhällsdebatten och politiken speciellt sedan år 1980, då begreppet introducerades i IUCN-rapporten

World Conservation Strategy: Living resources for sustainable development (Olsson et al, 2004). Den definition som oftast citeras idag är dock den som slogs fast i Brundtland-rapporten år 1987: "Hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov" (NE, Internet, 2009-05-25). Idag anses hållbar utveckling oftast omfatta tre olika aspekter. För det första innebär hållbar utveckling att olika dimensioner av utveckling måste vägas samman. I allmänhet nämns här sociala, ekonomiska och ekologiska dimensioner i första hand. För det andra dyker ofta tids- och rumsförhållanden upp i diskussioner om hållbarhet. Vad gäller tidsaspekten är det här frågan om det ansvar som samhället har för kommande generationer och för att det som görs idag inte bara skall vara hållbart nu utan även leda till en hållbar framtid. Rumsförhållandet handlar om det ansvar för och påverkan som ett samhälle har på ett annat samhälles möjlighet att få en hållbar utveckling. Den tredje dimensionen som hållbarhetsbegreppet oftast innefattar relaterar till delaktighet. Detta handlar om att en hållbar utveckling bör utgå från och vara förankrad i en bred allmänhet. Det vill säga ingen enskild beslutsfattare bör på egen hand besluta om hur ett samhälles strategier för hållbarhet skall se ut. Istället kräver detta arbete att exempelvis medborgare, intresseorganisationer, privat- och offentligsektor skall samverka i detta arbete.Målet med den här rapporten är att beskriva kriterier för och indikatorer på hållbar utveckling. Studien beskriver därmed de processer och innehållsindikatorer som kan användas för att i ett praktiskt fall bedöma vilka delar och aktörer som inkluderas och prioriteras i processerna. Rapporten beskriver och sammanställer olika teoretiska och praktiska modeller med relevans för att tillämpa hållbarhetskriterier lokalt och regionalt, med målet att inkludera en bredd av hållbarhetsprocesser och exempel från mätbara och certifierbara system till generella principer. Studien lägger också specifik vikt vid system med relevans för den svenska kontexten speciellt i kommuner och regioner.

2Med ovanstående i åtanken kommer upplägget i den här texten därför inte att vara att försöka ge svar på vad exakt hållbar utveckling eller indikatorer på det samma är. Istället kommer här att presenteras hur begreppen mer allmänt definieras samt ges förslag på hur man kan se på och kategorisera hållbar utveckling samt på hur man kan se på, kategorisera och ta fram indikatorer för hållbar utveckling (HUT-indikatorer). Ett axplock från den stora skara av lednings- och styrsystem som finns idag kommer även att beskrivas.

Under 2008-2010 samverkade sex kommuner i Umeåregionen ("Hållbara Umeåregionen") runt försök att genomföra Ålborgåtagandena om hållbar utveckling – en process som kommunerna och kommunförbundet inbjudit forskning om. Inom ramen för projektet har de sex kommunerna antagit lokala hållbarhetsstrategier med kommunvisa prioriteringar. Dessa prioriteringar diskuterades inom Umeåregionssamarbetet för att eventuellt samordnas och för att nå prioriteringar som ses som lämpliga både i individuella kommuner och i regionen som helhet. Förutom arbetet på kommunal nivå och inom samarbetet existerar också regionala mål i Västerbottens län samt inom den privata sektorn (Tillväxtalliansen).

Sammanvägningen och prioriteringen av hållbarhetsmål är komplex både i termer av vilka aktörer som ska ingå och vilka roller dessa tar, samt genom arbetet med de breda sociala, ekonomiska och miljömässiga mål som Ålborgåtagandena ställer. Detta möjliggör ett stort antal olika prioriteringar, med olika nivå av regionalisering av beslut, där även andra teoretiska och praktiska kriterier för hållbarhet kan spela in.

Målet med den här rapporten är att undersöka och beskriva

regionens och kommunernas förutsättningar samt arbete med Ålborgåtagandena inom Hållbara Umeåregionsprocessen.

Vilka prioriteringsdokument existerar på regional samt kommunal nivå angående hållbarhetsfrågor?

Vilka prioriteringar inom hållbarhetsarbete utvecklades under Hållbara Umeåregionsprojektet?

Studien beskriver därmed ett komplext fall av regionalt arbete med hållbar utveckling i praktiken. Rapporten beskriver existerande mål och prioriteringar i olika dokument på regionala nivåer, kommunal nivå och slutligen under Ålborgsamarbetet. 

Under 2008-2010 samverkade sex kommuner i Umeåregionen ("Hållbara Umeåregionen") runt försök att genomföra Ålborgåtagandena om hållbar utveckling – en process som kommunerna och kommunförbundet inbjudit forskning om. Inom ramen för projektet har de sex kommunerna antagit lokala hållbarhetsstrategier med kommunvisa prioriteringar. Dessa prioriteringar diskuterades inom Umeåregionssamarbetet för att eventuellt samordnas och för att nå prioriteringar som ses som lämpliga både i individuella kommuner och i regionen som helhet. Förutom arbetet på kommunal nivå och inom samarbetet existerar också regionala mål i Västerbottens län samt inom den privata sektorn (Tillväxtalliansen).

Sammanvägningen och prioriteringen av hållbarhetsmål är komplex både i termer av vilka aktörer som ska ingå och vilka roller dessa tar, samt genom arbetet med de breda sociala, ekonomiska och miljömässiga mål som Ålborgåtagandena ställer. Detta möjliggör ett stort antal olika prioriteringar, med olika nivå av regionalisering av beslut, där även andra teoretiska och praktiska kriterier för hållbarhet kan spela in.

Målet med den här rapporten är att undersöka och beskriva

regionens och kommunernas förutsättningar samt arbete med Ålborgåtagandena inom Hållbara Umeåregionsprocessen.

Vilka prioriteringsdokument existerar på regional samt kommunal nivå angående hållbarhetsfrågor?

Vilka prioriteringar inom hållbarhetsarbete utvecklades under Hållbara Umeåregionsprojektet?

Studien beskriver därmed ett komplext fall av regionalt arbete med hållbar utveckling i praktiken. Rapporten beskriver existerande mål och prioriteringar i olika dokument på regionala nivåer, kommunal nivå och slutligen under Ålborgsamarbetet. 

With a fast rise in large-scale wind power development in Sweden and other countries in recent years, issues related to energy justice generally and distributional justice specifically have become concerns in windmill siting. Some research, for instance, has indicated that it is easier to build windmills in economically marginalized communities. The evidence for this, however, is still limited. Thus, this study aims to statistically evaluate the extent to which the decisions to approve or reject windmill proposals in Sweden can be explained by factors related to the socio-economic characteristics of people living in the areas surrounding windmill sites. The study is based on an odds ratio analysis of decisions on all windmill proposals in Sweden, in which georeferenced socio-economic data on an individual level for all inhabitants within 3 and 10 km of the windmill sites are studied. The results show skewness in the distribution of windmills, with a higher likelihood of rejection in areas with more highly educated people and people working in the private sector, compared to a higher likelihood of approval in areas with more unemployed people. This skewness, while not necessarily unjust, warrants further policy and research attention to distributional justice issues when developing wind power.