Förord:
Föreliggande, något vidlyftiga redogörelse har sammanställts ur material som ingår i pågående arbeten vid Naturgeografiska Institutionen i Uppsala rörande deglaciationsmorfologi inom Oreälvens dräneringsområde i Ovansiljan.
Avsikten har varit att ge en bred framställning av Skattungbyfältets uppbyggnad och bildning samt att sätta in det i ett vidare geomorfologiskt sammanhang med viss förhoppning om ökad förståelse för dess geovetenskapliga värde mot bakgrund av pågående och kommande planeringsprojekt av skilda slag.
Storstupsområdet är den ojämförligt mest besökta delen av fältet och har därför beskrivits separat i slutet av uppsatsen. Textupprepningar har därigenom inte kunnat undvikas.
Sammanfattning:
Skattungbyfältet består till största delen av omfattande isälvs- och lokala issjöavlagringar och med dem sammanhörande erosionsformer i omgivningarna kring nedre Ämån och dess sammanflöde med Oreälven i Orsadalen norr om Skattungbyn.
Inom ett relativt begränsat område uppträder en stor variation jordartsmaterial och landformer, som på ett flertal sätt belyser mekaniken i inlandsisens avsmältning kring Högsta kustlinjen (HK) i inlandsterräng i övergång mellan dalbäcken och högre liggande terräng av platåkaraktär. Deglaciationen i Ovansiljan karakteriseras av en separation mellan stagnerande och successivt sammansjunkande ismassor i Orsadalen samt uppe på Granitkupolen, söder därom, samt en mot norr avsmältande aktiv is i dalgångar och på höjdområden.
Smältvattendräneringen har från denna sökt sig längs ett flertal stråk nedför dalsluttningarna, men särskilt koncentrerats till Ämåns unga dalbildning, vars kanjon huvudsakligen bildats glacialt.
Den breda och långsträckta fjärd som under isavsmältningen över Dalarna trängde in från söder längs Dalälvens dalgång från Östersjöbäckenet mot Siljan, nådde aldrig med öppet vatten Siljansringens norra del, trots att denna ligger betydligt lägre än HK.
Dalgången var i detta skede fortfarande upptagen av smältande dödis och anslutande randdeltabildningar. Högsta kustlinjen kan därför inte definieras på samma sätt där såsom i områden med öppet vatten längre söderut. Först på en lägre nivå uppträder ackumulationsformer som ger vid handen dels att rester av dalisen legat kvar mycket länge i dalbotten men dels att mer öppet vatten genom ett smalt sund kunnat förbinda Orsasjösänkan med Skattungesänkan, men som genom landhöjningen haft mycket kort varaktighet. Denna nivå är en för Ovansiljan mer karakteristisk ledlinje inom dess omfattande randdeltan än den som motsvarar HK.