In an area of rapid land uplift the geomorphological evolution of the glaciofluvial island of Sandgrunnorna, 25 km SE Luleå, in the Bothnian Bay, is discussed from old maps, air photographs and field studies. The island were marked on a map for the first time in 1790, but the highest parts can be estimated to have reached the sea surface about 100 years earlier. The areal growth has been reconstructed by map and air photograph studies. A model of the geomorphological evolution based on the interaction between bottom morphology, land uplift and waves is presented.

Denna uppsats syfte har varit att

• studera jordarter och morfologi
• försöka bestämma om skreden i dagsläget kan betecknas som recenta eller stabiliserade. Detta bla. genom att studera vegetation; ålder och utbredning av denna.
• beskriva vad människorna i området gjort efteråt.

Inledning:

Uppgiften, som den presenterades för mig i juni 1976, var att göra en allmän morfologisk beskrivning av några olika typer av sluttningsdepositioner samt deras partikelorientering.

Huvudlokal har varit Skansbukta på Spetsbergen, där välutbildade talusbranter och svämkäglor finnes. Speciellt intresse har ägnats åt studiet av dessa depositionsformer. Vidare har även depositioner i anslutning till de talrika mudflows studerats. Jämförande studier beträffande ovanstående former har gjorts vid två andra lokaler, nämligen Longyeardalen och en lokal, som av handledaren tilldelats arbetsnamnet Timglaset.

Arbetet har främst omfattat en beskrivning av sluttningsdepositionerna som gjorts på basis av profildragningar, grävda skärningar, partikelorientering samt okulär besiktning. Först i andra hand har processernas förlopp diskuterats.

Natural variability of stream water composition and discharge was studied in the Kloten area, Central Sweden, by means of statistical methods and simulation technique. The effects of Urea (155 kgN ha^-1) and ammonium nitrate (AN, 160 kgN ha^-1) fertilization and clear-cutting were studied by comparing treated and reference streams before and after management.

The concentrations of the chemical constituents and runoff were mostly inhomogeneous in space and time and the coefficients of variation were considerable.

Urea fertilization had a more prolonged nitrogen leaching and a total of 750 kgN km^-2 compared with AN treated areas (500 kgN km^-2). The difference was due to higher nitrate leaching. Base cation leaching was larger and pH increased after Urea fertilization. pH decreased after AN fertilization.

Runoff increased 180 mm year^-1 after clear-cutting, while no significant change was found after fertilization. The immediate effect of clear-cutting on stream water chemistry was an increase in dissolved organic matter, followed by increased leaching of ammonia (10x), nitrate (9x) and potassium (4.8x). The total excess leaching of nitrogen was 1 040 kgN km^-2 during the first three years after clear-cutting.

A Norwegian hydrochemical model, that explained stream water composition, was modified and parameterized (40 parameters) for two catchments to analyse differences between them.

The differences in parameters between the catchments were interpreted as differences in slopes close to the drainage net, dilution due to different evaporation, differences in standing biomass and current annual increment and slightly different mineral composition of the soils. pH at high flows could be deduced from stand characteristics.

Ovansiljan is the northern part of the Siljan Ring Valley and adjacent deeply dissected hilly upland to the north and northwest of it in the interior of the province of Dalarna. The pattern and morphology of the fluvioglacial drainage and associated sediment deposits have been studied in a number of localities on both high and low grounds from Lake Ore and the Furudal area in the east over the Skattungby valley and Orsa in the center to the Våmå valley in the west.

Special interest has been focused on landforms and features situated close to the Highest Coast Line levels.

The work has been carried out mainly in the field using air photos and local large scale maps as background informations. A great many levellings, profile section measurements and large scale mapping have been carried out. Existing, more permanent or auxiliary, gravel excavation undertakings have been utilized for material studies, whenever possible and available. Photo documentation has always played an important part in the investigations.

It has been found that during the deglaciation stagnant ice bodies were isolated on higher grounds as well as on the lowest levels in the valleys and lake basins, separated in front of active valley ice lobes extending southwards from the main inland ice sheet in the north.

Due to the huge amounts of ice held by the Siljan Ring Valley deep basins the deglaciation was delayed causing obstacles to the inundation of the Ancylus Ice Lake waters up the Dalälven River valley. In combination with the rapid land upheaval the development of the shore marks of the Highest Coast Line (HK) took place at a much lower level than expected.

Ur förordet:

I samband med planeringen för utbyggnaden av Furudals kraftverk framställde naturvårdsenheten vid länsstyrelsen i Falun i ett yttrande till vattendomaren en begäran om en geomorfologisk dokumentation av Furudalsområdet, framför allt med avseende på de kvartära avlagringarnas utbredning, former, material och uppkomst. Furudalsområdet är känt för sina omfattande deltaavlagringar avsatta i samband med inlandsisens avsmältning från den norra delen av Silurringens dalgång. Liknande bildningar förekommer även längre västerut framför Unnåns och Ärnåns mynningar. Kännedomen om dess uppbyggnad är av stort intresse för förståelsen av deglaciationsförloppet i Siljansområdet.

Undertecknad, som bedriver morfologiska studier inom Oreälvens dräneringsområde vid Naturgeografiska Institutionen, Uppsala Univ., har genom Geomorfologiska laboratoriet därstädes och dess föreståndare professor John O. Norrman uppdragits att sammanställa denna översiktliga inventering av Furudalsfältet i Ore.

Förord:

Föreliggande, något vidlyftiga redogörelse har sammanställts ur material som ingår i pågående arbeten vid Naturgeografiska Institutionen i Uppsala rörande deglaciationsmorfologi inom Oreälvens dräneringsområde i Ovansiljan.

Avsikten har varit att ge en bred framställning av Skattungbyfältets uppbyggnad och bildning samt att sätta in det i ett vidare geomorfologiskt sammanhang med viss förhoppning om ökad förståelse för dess geovetenskapliga värde mot bakgrund av pågående och kommande planeringsprojekt av skilda slag.

Storstupsområdet är den ojämförligt mest besökta delen av fältet och har därför beskrivits separat i slutet av uppsatsen. Textupprepningar har därigenom inte kunnat undvikas.

Sammanfattning:

Skattungbyfältet består till största delen av omfattande isälvs- och lokala issjöavlagringar och med dem sammanhörande erosionsformer i omgivningarna kring nedre Ämån och dess sammanflöde med Oreälven i Orsadalen norr om Skattungbyn.

Inom ett relativt begränsat område uppträder en stor variation jordartsmaterial och landformer, som på ett flertal sätt belyser mekaniken i inlandsisens avsmältning kring Högsta kustlinjen (HK) i inlandsterräng i övergång mellan dalbäcken och högre liggande terräng av platåkaraktär. Deglaciationen i Ovansiljan karakteriseras av en separation mellan stagnerande och successivt sammansjunkande ismassor i Orsadalen samt uppe på Granitkupolen, söder därom, samt en mot norr avsmältande aktiv is i dalgångar och på höjdområden.

Smältvattendräneringen har från denna sökt sig längs ett flertal stråk nedför dalsluttningarna, men särskilt koncentrerats till Ämåns unga dalbildning, vars kanjon huvudsakligen bildats glacialt.

Den breda och långsträckta fjärd som under isavsmältningen över Dalarna trängde in från söder längs Dalälvens dalgång från Östersjöbäckenet mot Siljan, nådde aldrig med öppet vatten Siljansringens norra del, trots att denna ligger betydligt lägre än HK.

Dalgången var i detta skede fortfarande upptagen av smältande dödis och anslutande randdeltabildningar. Högsta kustlinjen kan därför inte definieras på samma sätt där såsom i områden med öppet vatten längre söderut. Först på en lägre nivå uppträder ackumulationsformer som ger vid handen dels att rester av dalisen legat kvar mycket länge i dalbotten men dels att mer öppet vatten genom ett smalt sund kunnat förbinda Orsasjösänkan med Skattungesänkan, men som genom landhöjningen haft mycket kort varaktighet. Denna nivå är en för Ovansiljan mer karakteristisk ledlinje inom dess omfattande randdeltan än den som motsvarar HK.

Inledning

Sedan andra världskrigets slut men framför allt sedan mitten av 50-talet har det skett en markant ökning av grusförbrukningen, varför ett stort antal grustäkter nyöppnats och andra utvidgats under denna tid (Olsson 1960, 1962, 1964). Huvuddelen av den ökade grusbrytningen har skett i de tätast befolkade delarna av landet i åsar under HK. Ökade möjligheter till studium av åsarnas inre byggnad har således uppstått under senare år.

Avsikten med denna uppsats är: 1) att framlägga det material i form av skisser, foton och detaljmätningar av åsars stratigrafi, som insamlats under den rad av år eller snarare brytningssäsonger, som jag haft tillfälle att följa brytningen i ett stort antal grustäkter i Kopparbergs län. 2) att med stöd av detta material försöka lämna ett bidrag till tolkningen av i första hand de subakvatiska åsarnas genes. Huvudfrågan har därvid varit: har åsarna bildats subglacialt eller marginalt? I Geografiska institutionens vattenlaboratorium har jag givits tillfälle att utföra en serie försök, vilka visserligen varit enkla men som givit mig jämförelsematerial och många uppslag till tolkning av skilda företeelser i de stora subakvatiska åsarna.

De åssträckor, som skall behandlas i denna uppsats, är delar av Badelundaåsen och Svärdsjöåsen i sydöstra delen av Kopparbergs län. Badelundaåsen följes från Brunnbäck vid Dalälven förbi Hedemora till Kullsveden nära Bispbergs klack, där den dyker ned under finkorniga sediment för att återkomma först en mil längre mot NV i mäktiga åsavsnittet vid Mossbysjön i Gustafs. Den här behandlade sträckan av Badelundaåsen (Brunnbäck - Kullsveden) har en längd av ca 37 km. Svärdsjöåsen följs från dess avgrening från Badelundaåsen vid Västerby 6 km NV om Hedemora till Vikasjön, en sträcka av 23 km. Den sammanlagda längden av de åssträckor som undersökts mer ingående uppgår således till 6 mil.

Redan tidigt stod det klart, att de i denna uppsats behandlade sträckorna av Badelunda- och Svärdsjöåsarna var lämpliga för studiet av subakvatiska åsar, emedan de tillhör de största och bäst utbildade åsarna i landet. Åsgravar förekommer oftast utmed deras båda flanker, någon tvekan om deras subakvatiska bildningsmiljö förekommer inte.  Nedbrytningen av den ursprungliga åsen genom bränningarnas inverkan har inte varit så stor, att de primära dragen helt utplånats, vilket synes vara fallet med delar av Badelundaåsen längre söderut i Västmanland och Södermanland liksom med många åsar i andra trakter. Stora och oftast goda skärningar förekommer med något så när jämna mellanrum längs de båda åssträckorna.

Vid valet av undersökningsområde har det gällt att begränsa detta så att nödvändiga beskrivningar inte i alltför hög grad skulle ta i anspråk det utrymme, som kan anses skäligt för en licentiatuppsats. Å andra sidan fick inte åssträckorna väljas så korta., att de drag i åsarnas morfologi och stratigrafi, som skulle komma att redovisas, kunde misstänkas vara av rent lokal natur.

Valet av undersökningsområde har skett i samråd med professor F. Hjulström, som upprepade gånger varit i tillfälle att se dessa åsar och dessutom haft möjligheter att under våra gemensamma resor i Dalarna göra jämförelser med andra åsar.

De här behandlade åssträckornas avgränsning är i viss mån artificiellt, emedan den främst skett med hänsyn till skärningarnas läge. Gemensamt för de behandlade åssträckorna är att de är belägna i markerade dalgångar, i subakvatisk miljö inom södra delen av norrlandsterrängens område.

Tidigare har större eller mindre delar av dessa åssträckor behandlats av A.G. Högbom (1901), H. Nelson (1909), G. Lundqvist (1941; 1946), Blom-Järudd (1955 handskr.), G. Olsson (1964).

Slutlig sammanfattning

Naturligtvis berättigar här relaterade undersökningar eller iakttagelser icke till generella slutsatser. Därtill är underlaget för ”magert”. Likväl kan man inte förneka, att samtliga iakttagelser sammantagna pekar på

• att tolkningen av blockhaven som ett resultat av vittring och därvid främst frostvittring synes korrekt samt att blockansamlingarna således är att betrakta som huvudsakligen in situ-bildade

• att man ej kan finna motiv för en funktionell korrelation mellan höjden över havet och frostvittringens intensitet och att problemet sålunda verkar mera komplext än vissa vill göra gällande

• att det inte är uteslutet att blockhaven på samtliga nivåer skulle hunnit utbildas efter det att Würm-isen drog sig tillbaka.

A 6,300-m(2) catchment in SW Sweden was covered by a roof and irrigated by deacidified lake water. The delta(18)O of lake water differed from that of soil water and groundwater in the catchment, making it possible to follow the replacement of old (preirrigation) water by new (irrigation) water. After 7.5 months of irrigation the old water in the catchment had been replaced by new water. The breakthrough curve for new water gave a nearly exponential distribution of flow corrected transit times, with a mean transit time corresponding to a runoff of 54 mm. The estimated outflow of old water by runoff and evapotranspiration, 186 mm, compared well with independent estimates of the water storage at the onset of irrigation, 205 mm. The spatial pattern of the delta(18)O of soil water and groundwater within the catchment demonstrated the strong influence of the topography on the water flow.

Earlier modelling studies have shown the difficulty of accurately simulating snowmelt infiltration into frozen soil using the hydraulic model approach. Comparison of model outputs and held measurements have inferred the occurrence of rapid flow even during periods when the soil is still partly frozen. A one-dimensional, physically based soil water and heat model (SOIL) has been complemented with a new two-domain approach option to simulate preferential flow through frozen layers. The ice is assumed to be first formed at the largest water filled pore upon freezing. Infiltrating water may be conducted rapidly through previously air-filled pores which are not occupied by ice; A minor fraction of water is slowly transferred within the liquid water domain, which is absorbed by the solid particles. A model validation with field measurements at a location in the middle-east of Sweden indicated that the two-domain approach was suitable for improving the prediction of drainage during snowmelting. In particular, the correlation between simulated and observed onset of drainage in spring was improved. The validation also showed that the effect of the high flow domain was highly sensitive to the degree of saturation in the topsoil during freezing, as well as to the hydraulic properties at the lower frost boundary regulating the upward water flow to the frozen soil and ice formation.