eHälsa – Framtidsvision eller Verklighet?
Sabine Koch, Björn-Erik Erlandson
Bakgrund:
Sverige står, som de flesta länder i västvärlden, inför ett antal problem för framtidens hälso- och sjukvård/vård och omsorg:
- ökning av antalet äldre och ökande incidens av kroniska sjukdomar beroende på förändrade livsstilar
- alltmer decentraliserad sjukvård inkl. hemsjukvård i syfte att avlasta den slutna vården
- krav på högre effektivitet och kvalitet i vård och omsorg trots begränsade ekonomiska resurser
- problem med att rekrytera och behålla personal i framtiden.
Inom hälso- och sjukvården har man sedan länge använt begreppen telemedicin. Enligt WHO definieras Telemedicin som ”Utövande av hälso- och sjukvård genom att använda interaktiv kommunikation av ljud, bild och data. Detta inkluderar diagnos, konsultation och behandling såväl som utbildning och överföring av medicinska data”. Under den senaste tiden har begreppet eHälsa eller eHealth etablerats samtidigt som begreppet får alltmera tyngd med tanke på europeiska satsningar som “e-Europe – An Information Society for All”. e-Europe är ett politiskt initiativ vars mål är att kommande generationer inom Europeiska unionen skall kunna dra nytta av de förändringar som informationssamhället för med sig. e-Hälsa är ett starkt interdisciplinärt område som knyta ihop olika kompetenser för att bli framgångsrikt bl. a: Medicin och vårdvetenskap, Medicinsk informatik och teknik, Kognitionspsykologi och beteendevetenskap, Sociologi, Ekonomi, Etik och Juridik.
Metod:
Områden för eHälsa omfattar både metoder och system för hälso- och sjukvårdspersonal och för patienter och anhöriga. En trend kan ses från att utveckla system för att stödja personalen i att utöva vård till att stödja patientens egenvård samt att använda eHälsa i sjukdomsförebyggande syfte.
Resultat:
Några eHälsa projekt har utvecklats i Uppsala och dessa syftar till att öka patientmedverkan, att förbättra informationsförsörjning mellan professionen och att stödja anhöriga. Ett projekt, Webtjänst för diabetespatienter, framtagen utifrån patientens behov och testad av patienter, läkare och sjuksköterskor under en 5 månaders testperiod (http://www.medsci.uu.se/mie/project/dino). Ett annat projekt handlar om webbaserade stödsystem som hjälper personer med kognitiva funktionshinder att sköta sin vardag på ett bättre sätt och ett tredje projekt syftar till att förbättra informationsöverföring mellan olika yrkesgrupper och informationsförsörjning för vårdtagare och anhöriga tekniker inom äldreomsorg och hemsjukvård (http://www.medsci.uu.se/mie/project/closecare).
Sammanfattning:
Många bra utvecklingar har gjorts inom områden som elektroniska patientjournaler, informationssystem, elektroniska kort, patientövervakning, telemedicin m fl. Nationella samordningsinitiativ är på gång på olika områden. Ändå finns det många relativt isolerade system och ännu fler utvecklingsprojekt vars spridning till fler verksamheter saknas. Huvudorsakerna till det är bristande interoperabilitet, otillräcklig acceptans samt legala, ekonomiska och organisatoriska hinder. Även om många tekniska problem är lösta idag, återstår dock konsekventa utvärderingar, effektstudier och nyttoanalyser ur olika perspektiv. Allt viktigare frågor blir också patientsäkerhet och etik. Även om eHälsa är inte en ren framtidsvision längre är frågan hur mycket av den teknologin som är möjligt vi vill ha?