Logo: to the web site of Uppsala University

Acting out Disease: How Patient Organizations Shaped Modern Medicine (ActDisease) explores the history of patient organizations in 20th century Europe. By combining traditional historiographic methods with text mining techniques, the project aims to shed light on how patient organizations co-constructed concepts of and management of disease. Part of the project is to digitize print sources and build a digital corpus for historical text mining. The corpus consists of periodical publications from selected British, French, German and Swedish patient organizations, a type of material that poses a number of challenges in scan quality, layout, and lack of consistency. This paper discusses the technical process of building the ActDisease corpus from digitizing patient organization periodicals to OCR post-processing. It touches upon the methodological questions and challenges of curating a corpus of fragmented and heterogeneous historical source material tailored to a specific project.

I denna rapport kartlägger vi den ökade kontrollen och ökade byråkratiseringen av framförallt de statliga lärosätena i Sverige under åren 1993–2023. Vi har analyserat utvecklingen av högskoleförfattningarna, regleringsbreven riktade mot universitet och högskolor (gemensamma och individuella) och relevanta sektorsmyndigheters, samt de generella författningar som träffar lärosätena antingen i egenskap av statliga myndigheter eller genom en mer generell räckvidd även bortom myndigheterna.

Vår undersökning visar att det framförallt är generell lagstiftning kopplad till olika politiska målsättningar – tillsammans med staplandet av politiska mål i högskoleförfattningarna – som sammantaget resulterar i en orimlig administrativ börda för lärosätena. Den målträngsel som vi åskådliggör vittnar om en oförmåga hos lagstiftaren att prioritera. Även om en del av den generella lagstiftningen i någon mån varit aktuell redan vid undersökningsperiodens början så har den politiska ambitionsnivån på de flesta områden höjts avsevärt under senare år. Ytterst sällan åtföljs de stegrade ambitionerna av tillförda resurser, utan de nya eller ”förtydligade” uppgifterna ska istället i nästan samtliga fall utföras inom befintliga ekonomiska ramar. Vi menar att det är anmärkningsvärt att fler och fler byråkratidrivande regelverk införs utan att man vid något tillfälle diskuterar hur detta kommer att påverka lärosätenas möjligheter att bedriva kärnverksamheten.

The future has been a central object of inquiry in the twentieth-century social theory. In this essay, a first generation of intellectual concern with the future is represented in the post-war turn towards a hermeneutics of time and reflections on modernity in the writings of conceptual historian Reinhart Koselleck and philosopher Paul Ricoeur. In their writings, the future was both essential reflection on the limits of human existence and a fundamental liberation of political potential. As such they situated the future in what was defined as historical time. A second wave of scholarly thinking came in the explosion of a post-war field of futures studies. The future, to post-war futurists, was a loss of telos and an indication of the fundamental immaturity and hubris of the human subject. History was a cumbersome remnant of past destruction, and the imperative was to move beyond. In a third generation, currently taking form, the future is considered as part of a postmodern, indeed posthuman existence. 'There is no such thing as humanity' makes human history impossible and opens the question of whether it is even possible to engage with the future without a clear anchoring in the history of what it is to be human.

This timely edited volume gather’s a number of Sweden’s leading historians who specialize on the profound transformations of the late 20th Century. Each chapter starts from an image, and at the center is the “market turn” – a multifaceted, but at the same time distinct historical process through which the market as an institution, an ideal, and a metaphor has become a focal point of social life. How did this happen?

The market turn left a big mark on Swedish politics, but it also changed people’s everyday lives, their language use, and frame of reference. The book shows that the market cannot be understood as a monolith – there have been several different market concepts and visions in circulation. Some overlapping and mutually reinforcing, others in direct competition. Together they have interacted with different political and intellectual traditions, from the “people’s home capitalism” of the Welfare state era to libertarian and neoliberal understandings.

The edited volume sheds light on dramatic ruptures, but also on important continuities. The book reveals the often overlooked social, political, and cultural alliances of the market turn, and renders clear the sometimes large differences between the actor’s intentions and the actual consequences. 

This paper examines the crowded landscape of conferences and organizations within which the International Foundation for Science (IFS) was shaped in the early 1970s. The IFS aimed to support scientists from developing countries, circumventing the bureaucracy of established international organizations such as UNESCO and the Organization for Economic Co-operation and Development (OECD). The new foundation was a potential rival to such institutions, which ironically provided the conditions essential to its emergence. Their conferences, board meetings and assemblies, where scientists and policy makers convened, provided key infrastructure for the development of the IFS. This infrastructure appears simultaneously both as an almost invisible feature of international science policy, and as a political problem. The solution to this problem was Stockholm: a geographical place that was also placeless, occupying both national and international status, desirable in its political, scientific and geographical neutrality. In an organizational context, academies and scientific societies who found their role circumscribed by existing international institutions used the IFS to argue for their particular role and expertise in funding and promoting scientific development. Geographically and politically, neutral Sweden provided a setting which was located between East and West, and which added to the country's own reputation for championing the causes of developing nations.

Soon after the invention of ultrasound visualization as a method for fetal diagnostics in Glasgow, Scotland, in the late 1950s, the nascent technology was transferred to Lund in southern Sweden, where its application was further developed by the gynecologist Bertil Sundén. This chapter explores how the early adoption of diagnostic ultrasound within obstetrics and gynecology in Lund was dependent on several factors: networking and personal international contacts, a preexisting local interest in diagnostic ultrasound and similar technologies, and access—possible thanks to Swedish legislation and local circumstances—to women undergoing abortion; but also, not least, on Sundén’s ability to navigate strategically among several different risk discourses. Some of those centered on ultrasound itself as a risky technology, while others presented it as a technology for risk management. Further on, this maneuvering also helped to facilitate the establishment of obstetrical ultrasound visualization as a harmless, routine procedure in Sweden.

Diagnostic ultrasound visualization was initially developed and introduced as a more benign alternative to X-rays and is today established as a harmless routine procedure and tool for risk management, but as this article shows, it took several decades to overcome the popular notion that ultrasound itself was a high-risk technology, a potentially deadly weapon. Swedish newspaper material provides a window into internationally circulated narratives portraying ultrasound as both a frightening and promising phenomenon. These ideas also constituted an important context for risk assessment during the early adoption and development of obstetrical ultrasound imaging, as shown by the case of Lund, Sweden, where the still-experimental technology was first imported from Scotland in the early 1960s. The article repositions ultrasound in the history of risk and risk management in modern societies and also sheds new light on the history of ultrasound visualization by situating it in a broader context of media culture.

This chapter explores and compares the different uses of images of human fetuses in a number of Swedish television programs dealing with the controversial issue of fetal research in the period from the late 1960s to the late 1980s. Drawing on previous discussions on fetal imagery and ‘the public fetus,’ the analysis focuses on the different representational strategies used in a sample of programs produced during the era and reactions to the images in other media. The chapter begins with a discussion of a controversial television program on abortion broadcast in 1969 and proceeds to discuss three different examples of programs reporting on the issue of fetal research in the 1980s. The conclusion is that images that—in contrast to Lennart Nilsson’s famous images—represented the fetus as dead or dying met with much criticism in the decades following the 1960s. Hence, they were generally avoided in television. Moreover, the chapter highlights the transnational circulation of images of fetuses during the era and discusses how fetal images originating from US sources were understood in the Swedish context.

Exploring a wide variety of visualizations of pregnancy and fetuses through 300 years of history, this timely volume offers a fresh look at the influential feminist concept of the "public fetus."

Images of pregnant and fetal bodies are today visible everywhere. Through ultrasound screenings at maternity clinics, birth videos on social media platforms, or antiabortion propaganda, visualizations of pregnancy are available and accessible as never before. The origins of today's visual culture of pregnancy are often traced back to the 1960s, when Swedish photographer Lennart Nilsson's stunning photographs of human development were published in Life magazine and widely disseminated over the world. But the public display of pregnant and fetal bodies actually has a much longer and more complex history.

In this timely book, a group of scholars from a range of disciplines explores this multifaceted history by highlighting visualizations of pregnant and fetal bodies in a variety of geographical and cultural contexts, spanning a period of more than 300 years. By reengaging with the crucial concept of the "public fetus," coined by feminist scholars in the 1980s and 1990s, the volume aims to revitalize the scholarly discussion on the visual culture of pregnancy and demonstrate the constructed nature of fetal images. Including chapters on a wide variety of representations in different media, such as wet specimen collections, papier-mâché models, sculpture, film, and photography, the book provides a much-needed argument against the widespread notion of the "universal" fetus.

This chapter addresses the Swedish management of the thalidomide scandal in the 1960s. It provides a brief overview of the scandal and its various consequences, such as changes in pharmaceutical regulation and amendments to abortion legislation, as well as surveillance operations organized by the National Board of Medicine in order to find all affected individuals. It also discusses aspects of the ambitious rehabilitation program, launched in 1962, which aimed at assessing the impairments of each child and providing suitable help, often in the form of prosthetic limbs. The leading principle of the program—normalization—is analyzed through a lens of biopolitics. The push for normalization had dual consequences. One was that the children were mainly cared for in family homes, instead of being institutionalized. The other was that the urge for normality also affected how the children’s physical bodies were perceived and adjusted to resemble more ‘able’ bodies.

This study contributes to our understanding of why women without a longing to have children and who, in theory, have the possibility of refraining from parenthood still become mothers. The article is based on in-depth interviews with six Swedish mothers who never longed to have children in the first place. It illustrates howthey make sense of their reproductive decision-making process and their current role as a mother. The analysis shows how reproductive decision-making is highly influenced by cultural perceptions of proper womanhood and the idea that every woman has an innate longingto have children, as well as other people’s wishes and pressure. Although the mothers did their best to align with motherhood expectations, their narratives show that they are still oriented towards non-motherhood on an emotional level. This manifests through their experiences of existential regret about having children. Hence, the mothers’ understandings of their path to motherhood reveal a complex conflict between outer expectations and inner wishes, which destabilises the idea of reproduction as a promise of happiness. 

In the past decades, parents have used online forums to discuss challenges associated with parenthood, seeking support from other parents as well as professional advice. A highly sensitive topic discussed in these forums is regret about having children. Previous studies from various contexts have highlighted how regret, as expressed online, is often connected to difficulties of living up to and identifying with ideals of parenting, and that parenthood leads to feelings of exhaustion, entrapment and a negative self-image. In this article, I analyze how regret is expressed in two major Swedish online forums, including accounts from 142 parents. Sweden is a country that is often highlighted internationally as a pioneer in gender equality, with laws that protect sexual and reproductive rights and family- friendly policies that support parents in combining family life and work life. In light of this, I focus on the different decisions related to parenthood that people regret, the challenges and disappointments that family life has brought to parents, and the consequences that parenthood has had on their lives. I show how gender-equal parenting ideals are highly present in the discussions, and how they coexist and conflict with more traditional parenting behaviours and patterns.

All Roads Lead to the Snow-Capped Mountains: An Examination of Snow in Norwegian Nation Building During the Late 19th Century. Uppsala University: Dep. of History of Science and Ideas, Bachelor of Art’s thesis, spring term 2024. This essay examines three literary works by Norwegian polar explorer Fridtjof Nansen. The purpose is to explore the ways in which snow played a part in Norwegian nationalism at the end of the 19th century. At the time that Nansen’s books were originally published, Norway had been at the political and cultural mercy of its neighboring nations for the past five centuries. An ambition for complete independence was brewing, and Fridtjof Nansen became part of a group of intellectuals tasked with creating a new national identity, one that was constructed through the creation of cultural borders and visions of a nation aligned with a perceived glorious past. National romanticism had a strong grip on Europe in general during this time, and infusing the national identity with a romanticized nature was commonplace. Norway is no exception to this, but the argument put forth here is that snow played a particular part in creating the new nation, aside from the rest of nature. Fridtjof Nansen personified, through his own activism and resistance to the unions, the Norwegian identity, and became in a sense synonymous with it. Through his personal relationship with snow, snow became personal to the nation.     

Denna studie av genomströmning, avhopp och studieprestationer på Uppsala universitets förskollärarprogram har genomförts av André Bryntesson och Laura Giorio vid Centrum för högre utbildning och forskning som studieobjekt (HERO) på uppdrag av Utbildningsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet. Rapporten är en del av ett utredningsuppdrag som bestått av två delstudier, där den ena grundas på intervjuer med nuvarande och tidigare studenter samt personer som ansvarar för programmet (Laurin & Bengtsson, 2024). Den andra delstudien, som rapporterats här, har baserats på registerdata och syftat till att ge en övergripande bild av genomströmning, avhopp och studieprestationer på programmet i sin helhet över en längre tidsperiod.

Förskollärarprogrammet gavs under perioden HT2011–VT2023 med start på höst- och vårterminen i Uppsala och de flesta höstterminer på Campus Gotland. Med en examensfrekvens på 64 procent i kullarna HT2011–VT2019 hade programmet högst kvarvaro av samtliga lärarprogram vid Uppsala universitet, och variationen mellan kullar var liten. I Sverige är förskollärarprogrammet kraftigt kvinnodominerat, och Uppsala universitet är inget undantag. I Uppsala var 90 procent av nybörjarstudenterna kvinnor, och på Campus Gotland utgjorde de hela 97 procent. De få män som började på programmet hoppade dessutom oftare av. Examensfrekvensen var 20 procentenheter lägre för män än för kvinnor, och allra högst examensfrekvens hade gruppen kvinnor på Campus Gotland, med 75 procent. Jämfört med de andra lärarprogrammen rekryterade förskollärarprogrammet äldre studenter, med en medelålder på mellan 26 och 28 år beroende på termin och studieort.

Ett intressant fynd är den effekt som omstruktureringen av programmet höstterminen 2018 ser ut att ha haft på avhoppsmönstren. Från att tidigare, i linje med de nationella mönstren, ha haft ett gradvis avhopp av studenter under programmets inledande 3–4 terminer, har avhoppen efter omstruktureringen i princip helt koncentrerats till programmets första termin. Detta har skett utan att minska andelen studenter som tar sig igenom hela programmet. Utifrån våra resultat är vår hypotes att de förändrade avhoppsmönstren med stora initiala avhopp och en sammanhållen kvarvarande grupp därefter framför allt går att härleda till flytten av kursen Utbildningens framväxt och villkor från termin 4 till termin 1. Att ett enskilt kursmoment, tentamen på Utbildningens framväxt och villkor, förskollärare, sticker ut med en så mycket högre andel ej examinerade studenter och ej godkända av de examinerade studenterna, kan ses på olika sätt.

Å ena sidan är frågan om det är rimligt att ett enskilt kursmoment framstår som så mycket svårare än övriga. Är kraven för högt ställda på kursen när så mycket färre klarar av den jämfört med den första terminens övriga kurser? Även när kursen låg på termin 4 framstod den som något svårare än övriga. Problemet med kursen gällde framför allt just förskollärarstudenter och inte grundlärarstudenter (Bryntesson & Giorio, 2024), vilket föranleder frågan om kursen i högre utsträckning borde ha anpassats efter förskollärarstudenternas svagare studieprestationer eller programmets inriktning.

Å andra sidan kanske det istället är så att kraven var alldeles för lågt ställda på de andra kurserna där 80–90 procent av studenterna blev godkända, med tanke på hur meritmässigt svaga studenter Uppsala universitets förskollärarprogram rekryterade. UKÄ varnade just för att det finns en risk att kraven anpassas till studentunderlaget (2017a), vilket har implikationer för utbildningens kvalitet. Nuvarande system och låga söktryck riskerar att kommunicera att grundläggande högskolebehörighet räcker och att det är enkelt att klara av förskollärarutbildningen, vilket i nuläget inte riktigt tycks vara fallet. Det ska dock sägas att vi inte utifrån vår undersökning kan belägga huruvida det faktiskt var samma typ av studenter som hoppade av programmet innan och efter omstruktureringen, och vilken typ av studenter som hoppade av i samband med specifika kurser. Detta skulle behöva undersökas vidare.

Analysen av faktorer som hängde samman med tidiga avhopp visade att Uppsala universitets förskollärarprogram liksom förskollärarprogrammet nationellt drogs med en klart högre avhoppsbenägenhet hos män och personer med utländsk bakgrund, personer som inte kom in på sitt förstahandsval samt personer med lägre gymnasiebetyg. Dessa mönster bestod även när tidiga avhopp undersöktes under konstanthållande av andra faktorer med hjälp av logistisk regression. Att betygssnitt från gymnasiet tydligt hänger ihop med benägenheten att göra ett tidigt avhopp från programmet ger skäl att reflektera över programmets dimensionering och behörighetskrav. Vidare visade undersökningen i linje med tidigare studier att avhoppen var högre för yngre studenter, men till skillnad från i tidigare resultat fanns även en högre avhoppsbenägenhet hos de allra äldsta (de över 40 år). Effekten av hög ålder på just tidiga avhopp försvann dock vid kontroll för andra faktorer. De allra yngstas högre avhoppsbenägenhet jämfört med studenter i åldersspannet 22–40 år blev dock bara tydlig när specifikt tidiga avhopp undersöktes vid kontroll för en rad andra faktorer. Slutligen visade undersökningen att det främst var en undergrupp av personer med utländsk bakgrund som hade en högre benägenhet att hoppa av programmet tidigt, nämligen personer som invandrat i åldern 0–18 år. Denna effekt bestod vid kontroll för andra faktorer.

Trots att kvarvaron programmet igenom och examensfrekvensen var högre vid Campus Gotland fanns, till skillnad från på grundlärarprogrammet (Bryntesson & Giorio, 2024), ingen tydlig effekt på benägenheten att göra ett tidigt avhopp utifrån studieort (Gotland eller Uppsala) vid kontroll för andra relevanta variabler. På samma sätt saknade avståndet mellan studieorten och bostadsorten två år innan studiestart betydelse vid kontroll för andra variabler, trots att de lokala studenterna på Campus Gotland i den bivariata analysen stannade kvar på programmet i betydligt högre grad än det fåtal som hade flyttat till ön inom två år före studiestart. Vid kontroll för andra faktorer saknade vidare föräldrarnas utbildningsnivå liksom studenternas högskoleprovsresultat betydande effekt på benägenheten att hoppa av programmet tidigt (undantaget en viss förhöjd avhoppsrisk för studenterna med de högsta högskoleprovsresultaten). Vårterminsstudenterna hade en marginellt högre benägenhet att göra tidiga avhopp än höstterminsstudenterna.

Att männen på programmet uppvisade en högre avhoppsbenägenhet var som ovan nämnt i linje med tidigare resultat. UKÄ har noterat hur utbildningar där män är kraftigt underrepresenterade också uppvisar särskilt höga avhoppsfrekvenser bland män. Det gällde även vid kontroll för andra faktorer såsom tidigare betygsmeriter eller utländsk bakgrund. De manliga studenternas erfarenheter och upplevelser skulle därför behöva ägnas särskild uppmärksamhet för att utreda vad som ligger bakom avhoppen. Särskilt Campus Gotland har haft exceptionellt få män på sitt förskollärarprogram, och de flesta har hoppat av.

Den högre avhoppsbenägenheten hos personer med utländsk bakgrund skulle behöva undersökas vidare. Att många med utländsk bakgrund valde att hoppa av programmet, och att de i jämförelse med avhoppande studenter med svensk bakgrund mycket sällan fortsatte studera vid just Uppsala universitet trots att de ofta fortsatte med högskolestudier, är ett intressant mönster.

En betydande andel av de avhoppade studenterna fortsatte studera vid ett annat lärosäte, oftast vid ett annat lärosäte i Mälardalsregionen, vilket är den region som de flesta av programmets studenter rekryterades ifrån. Bland avhopparna som fortsatte läsa på högskolan var det intressant nog vanligast att fortsätta på förskollärarprogrammet, men på ett annat lärosäte. Denna grupp studenter var uppenbarligen motiverad att läsa vidare vid förskollärarprogrammet, och deras skäl att byta lärosäte skulle vara angelägna att utforska. En stor del av gruppen som fortsatte med lärarstudier vid ett annat lärosäte bodde på pendlingsavstånd från Uppsala innan sina studier där, medan de som istället var bosatta i Uppsalatrakten redan innan studierna mycket sällan bytte till förskollärarprogram på andra lärosäten.

Avslutningsvis skulle det vara intressant att komma åt de fem procent av studenterna registrerade på programmets sista termin som trots detta inte tagit ut examen. Sista terminen på programmet består av verksamhetsförlagd utbildning, varefter studenterna återvänder till universitetet för att slutföra ett självständigt arbete (uppsats) och en kurs om barns välbefinnande. Om ordningen på kurserna har någon betydelse för examensfrekvensen skulle kunna undersökas vidare. Enligt uppgifter vi fått har Uppsala kommun uttryckt önskemål om en särskilt tillrättalagd utbildning för de lärarstudenter som kommunen anställer innan de tagit examen. I hur stor omfattning sådan rekrytering av studenter sker vet vi inte, men det är en möjlig förklaring till att vissa som tagit sig till slutet av programmet trots detta inte har tagit examen.

Arbetet med denna studie av genomströmning, avhopp och studieprestationer på Uppsala universitets grundlärarprogram har skett på uppdrag av Utbildningsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet och genomförts av André Bryntesson och Laura Giorio vid Centrum för högre utbildning och forskning som studieobjekt (HERO). Rapporten är en del av ett utredningsuppdrag som bestått av två delstudier, där den ena grundas på intervjuer med nuvarande och tidigare studenter samt personer som ansvarar för programmet (Laurin & Bengtsson, 2024). Den andra delstudien, som rapporterats här, har baserats på registerdata och syftat till att ge en övergripande bild av genomströmning, avhopp och studieprestationer på programmet i sin helhet över en längre tidsperiod.

Grundlärarprogrammet gavs under perioden HT2011–VT2023 med start på höst- och vårterminen i Uppsala och sedan 2015 med start på höstterminen på Campus Gotland (sedan 2017 för inriktning 4–6). Med en examensfrekvens på 54 procent kan vi konstatera att avhoppen från programmet varit relativt höga, även om siffrorna inte nått samma låga nivå som för ämneslärarprogrammet (Bertilsson m. fl., 2022). För kvinnor låg examensfrekvensen på 57 procent jämfört med männens 43 procent. Programmet uppvisade ett klassiskt avhoppsmönster, med flest avhopp under programmets första termin och fortsatta men gradvis mindre avhopp därefter.

Vid en jämförelse mellan de två studieorterna såg vi en sämre kvarvaro på inriktningen F–3 på Campus Gotland jämfört med i Uppsala, särskilt bland män. Männens examensfrekvens på Campus Gotland var endast 17 procent, jämfört med 52 procent för kvinnorna. Generellt hade unga män, särskilt de under 20 år, mycket låg kvarvaro på programmet. Hälften hoppade av redan under första terminen och avhoppen fortsatte fram till den fjärde terminen.

När vi granskade kursprestationer såg vi att det främst var kurserna under första terminen som studenterna på inriktningen F–3 hade svårigheter med. Andelen godkända bland de registrerade studenterna låg där på 65–75 procent. Inga specifika kurser stack ut med extremt höga eller låga andelar godkända.

På inriktning 4–6 var det inte bara den första terminens kurser utan även ämnesstudierna under den sjunde terminen som hade lägst andel godkända studenter. Det är anmärkningsvärt att kurser så pass sent i programmet skapar problem för studenterna. Särskilt kurserna Naturvetenskap och teknik för grundlärare och Samhällsorienterande ämnen för grundlärare hade låga andelar godkända, med 50 respektive 71 procent godkända av det totala antalet registrerade studenter. Berodde detta på bristande förkunskaper är det märkligt att studenterna klarat av de första sex terminerna. Lärare på programmet har uppgett studenters arbete vid sidan av studierna som en möjlig förklaring, eftersom ämnesstudierna tar mer tid i anspråk än tidigare kurser under programmet.

För båda inriktningarna var det annars kursen Matematik I för grundlärare som uppvisade svagast resultat, med 65 procent godkända i F–3 och 60 procent i 4–6, men resultaten där skilde sig bara marginellt från övriga kurser på termin 1. Till skillnad från för förskollärarstudenterna (Bryntesson & Giorio, 2024) framstod inte kursen Utbildningens framväxt och villkor som särskilt svår jämfört med övriga kurser.

Vi noterade att vissa av studenterna som inte blivit godkända aldrig ens examinerats. Bland de faktiskt examinerade på första terminens tentamensmoment låg andelen godkända på 78–92 procent i inriktning F–3 och 78–93 procent i inriktning 4–6, där tentamensmomentet på kursen Lärande och utveckling i olika versioner intressant nog stod för såväl den lägsta som den högsta andelen godkända. Sett till samtliga terminer var det för inriktning 4–6 geografi-tentamen på 5,5 hp i kursen Samhällsorienterande ämnen för grundlärare som hade lägst andel godkända av studenterna som faktiskt examinerades, bara 67 procent. En så låg andel godkända på ett moment i termin 7 är anmärkningsvärt. En annan version av samma tentamen med omfattningen 4 hp hade å andra sidan 83 procent godkända studenter. Hur andelen godkända har kunnat variera så stort mellan olika versioner av samma moment kan vara värt att undersöka.

Resultaten gällande potentiella förändringar i genomströmningen i samband med omstruktureringen av programmet HT2018, då vissa kurser flyttades eller ändrade omfattning, är mycket osäkra. Avhoppen minskade markant i inriktningen F–3 efter förändringen, och i kullarna från HT2018 och VT2019 var kvarvaron över 70 procent under den sista terminen, vilket under alla föregående terminer enbart förekommit en enda gång. Till skillnad från för förskollärarprogrammet kan vi inte knyta de förändrade avhoppen till någon specifik kurs, vilket gör att vi saknar en möjlig förklaring till förändringen, och vi vet heller inte om förändringen är varaktig eller slumpmässig då vi bara har två kullar att utgå från efter omstruktureringen. För inriktning 4–6 syntes inte någon tydlig förändring. Variationen i avhoppsmönster mellan terminer har där varit betydande, vilket gör det svårt att urskilja mönster. Något som tydligt förändrades för båda inriktningarna och som har en enkel förklaring var i varje fall att andelen ej godkända på VFU-momenten gick från omkring 15–25 procent ned till enstaka procent i samband med flytten av den första VFU-perioden från termin 1 till termin 3. Moment på den första terminen har i regel en större andel ej godkända studenter.

Den logistiska regressionsanalysen visade på ett klart samband mellan tidigare studieprestationer (betygssnitt från gymnasiet) och tidiga avhopp. Personer med högre betygssnitt var mindre benägna att göra tidiga avhopp. Dock såg vi ingen ytterligare effekt av betygssnitt på minst 15, så det är först under detta snitt som avhoppsbenägenheten ökar. Ett intressant exempel på hur de tidiga avhoppen tycktes hänga samman med svagare studieprestationer var att kursen Utbildningens framväxt och villkor var en av kurserna med högst andelar godkända på hela programmet (94 procent av de registrerade studenterna) när den låg i termin 4 och många studiesvaga studenter redan hade hoppat av programmet. När kursen flyttades till termin 1 fick den istället bland de absolut lägsta andelarna godkända på hela programmet (65–69 procent). Att studiesvaga studenter tycks stå för en stor del av de tidiga avhoppen från programmet ger skäl att reflektera över programmets dimensionering och behörighetskrav.

Utöver betyg fann vi även ett relativt starkt samband mellan att läsa på Campus Gotland och att göra ett tidigt avhopp, när andra faktorer hölls konstanta. Vad det beror på vet vi inte. Även att ha prioriterat grundlärarprogrammet lägre i ansökan, att ha börjat programmet på vårterminen, att vara väldigt ung eller att ha vissa typer av utländsk bakgrund var förknippat med en något högre avhoppsbenägenhet under programmets början. Framför allt rörde det sistnämnda barn till invandrare, och sambandet kvarstod vid kontroll för en rad andra relevanta faktorer såsom betyg. Vad detta beror på skulle behöva undersökas vidare.

Majoriteten (63 procent) av studenterna som gjorde ett tidigt avhopp fortsatte med andra högskolestudier efteråt. Stockholms universitet var det i särklass vanligaste lärosätet att fortsätta sina studier vid, följt av andra lärosäten i Mälardalsregionen, södra Norrland och Dalarna. Av de tidiga avhoppare som fortsatte studera valde intressant nog nästan en fjärdedel att fortsätta läsa grundlärarprogrammet, men vid ett annat lärosäte. Denna grupp studenter är uppenbarligen motiverad att läsa vidare vid grundlärarprogrammet, och deras skäl till avhopp skulle därför vara bra att fånga upp. Lika vanligt som att fortsätta läsa grundlärarprogrammet efter att ha hoppat av var att läsa fristående kurser inom humaniora och samhällsvetenskap vid Uppsala universitet eller på andra svenska lärosäten. Cirka 12 procent av de tidiga avhopparna som fortsatte sina högskolestudier bytte istället till förskollärarprogrammet. Många som fortsatte sina lärarstudier på ett annat lärosäte efter att ha hoppat av var bosatta på pendlingsavstånd från Uppsala innan de började på grundlärarprogrammet, medan de som bytte till andra lärarprogram vid Uppsala universitet efter sina avhopp istället oftast var bosatta i Uppsalatrakten redan innan de började sina studier. Det är alltså möjligt att pendlande studenter gör tidiga avhopp och istället fortsätter studera på ett lärarprogram närmare sin hemort.

Slutligen finns en grupp studenter som inte tagit ut sin examen trots att de läst fram till sista terminen på programmet. Det gäller hela 11 procent på sista terminen i F–3 och 8 procent i 4–6. Sista terminen på programmet består sedan 2018 av verksamhetsförlagd utbildning varefter studenterna återvänder till universitetet för att slutföra ett självständigt arbete (uppsats). Om ordningen på kurserna har någon betydelse för examensfrekvensen skulle kunna undersökas vidare. Enligt uppgifter vi fått har Uppsala kommun uttryckt önskemål om en särskilt tillrättalagd utbildning för de lärarstudenter som kommunen anställer innan de tagit examen. I hur stor omfattning sådan rekrytering av studenter sker vet vi inte, men det är en möjlig förklaring till att vissa som tagit sig till slutet av programmet trots detta inte har tagit examen.

Som ett led i Uppsala universitets arbete för breddad rekrytering, där målsättningen är att studentpopulationen i ökad utsträckning ska spegla befolkningens sammansättning i stort, har universitetet gett Centrum för högre utbildning och forskning som studieobjekt (HERO) i uppgift att kartlägga universitets studentrekrytering. Följande översiktliga kartläggning har gått ut på att utifrån data tillgängliga i Statistiska centralbyråns och Ladoks databastjänst Bak- och framgrund samt registerdata HERO haft tillgång till genomföra en analys av Uppsala universitets studentrekrytering inom en relativt snäv tidsram. Två separata typer av analyser har genomförts, den ena bestående av en korrespondensanalys som ger en karta över utbildningar utifrån kön och social bakgrund hos studenterna på respektive utbildning, och den andra bestående av en stor mängd färgkodade tabeller som visar på representationen av olika grupper av studenter vid olika program, fristående kursämnen samt forskarutbildningsområden.

Rapportens inledande del om det svenska högskolefältet kan med fördel läsas i sin helhet. Där presenteras en översikt över rekryteringen av män och kvinnor med olika sociala ursprung till olika högskoleutbildningar nationellt. Uppsala universitet och dess utbildningar ägnas särskild uppmärksamhet.

Den senare delen är tänkt att fungera som ett tabellverk man kan slå i utifrån intresse. De faktorer som ingått i uppdraget att kartlägga är kön, utländsk/svensk bakgrund, social bakgrund samt geografisk bakgrund i Sverige. Därutöver har vi inkluderat betyg då dessa är avgörande för tillträde till majoriteten av utbildningsplatserna och därför viktiga för att förstå övriga mönster. Såväl grund- och avancerad nivå som forskarutbildningen analyseras.

This article provides an account of the making of KBLab, the data lab at the National Library of Sweden (KB). The first part of the article offers an evaluative discussion of the work involved in establishing KBLab as both a physical and a digital site for researchers to use KB’s digital collections at previously unimaginable scales. Beyond explaining how the lab aligns with KB’s broader mission as a national library, we also elaborate upon the design of the technical setup and the processes of research coordination that the operation of a library lab presumes. The second part discusses how KBLab has deployed the library’s collections as data to produce high quality Swedish AI models, which constitute a significant new form of digital research infrastructure. We situate this development work in the context of uneven AI coverage for smaller languages, and consider how the lab’s models have contributed to the making of important AI infrastructure for the Swedish language. The conclusion raises the possibilities and challenges involved in continuing the type of library-based AI development we have initiated at KBLab.

Based on a survey of Swedish participants in the Erasmus+ exchange programme from the 2014 and 2015 application years, our study uses specific Multiple Correspondence Analysis to explore students’ valuations of their study destinations across different scales – country, city, and institution. Our findings indicate that places were valued based on three types of logic – academic, cultural, and labour market – where each type of logic emphasised each scale differently. First, the choice of the receiving institution relates to the country of destination. Students who primarily valued culture, language, and geographical location were overrepresented in Mediterranean countries, while students who emphasised the quality, reputation, and learning offer ofthe receiving institution were overrepresented in the Nordic countries. Second, the city matters in that students clearly preferred institutions inlively metropolises, which had a clear advantage over other mid-sizedor smaller cities. Thirdly, the higher education institutions themselves play a role in study abroad choices. If the institutions are prestigious and high-ranked, this can outweigh a disadvantageous location. These types of logic tend to overlap so that the most dominant and sought-after countries are more likely to have highly attractive cities and metropolitan regions where highly ranked higher education institutionsare often also found.

During the 18th century, the publishing of literature was commercialised in Sweden. The process was intimately connected to the rise of the modern novel and paved the wave for a new type of author. These authors wrote for a large audience and portrayed the everyday life of the ordinary man, not just kings and knights as in the old tales and poems. Historians and literary scholars have recently argued that the 18th century novel can be a productive source of economic knowledge by showing the inner motivations and moral ideas connected to the material world. Previous studies have argued that the 18th century novel can be viewed as moral guidelines for consumption. In this thesis, I argue something more profound: that the novel can be seen as moral guidelines for the whole of the economic life at the dawn of the modern-day economy. 

This thesis analyses novels, written between 1839-1860, by three of the most sold and most influential of the new novelists in the form of Carl Jonas Love Almqvist, Emilie Flygare-Carlén and Fredrika Bremer. By using Luc Boltanski's and Laurent Thévenot's theory of justification I show how the novels inscribed different moral ideas into economic life. The study shows that the idea of the moral merchant and moral market is prevalent in most of the novels. They speak to a need for moral market actors to counteract immoral and selfish actors.  

In 1967, an array of prominent intellectuals, artists, politicians, and activists from across the world came together to investigate the ongoing war in Vietnam. Modelled on the post-Second World War Nuremberg trial but with no official mandate or legitimacy, the Russell Tribunal appropriated the form and language of international law to document, judge, and dramatically publicize American actions in Vietnam. The Russell Tribunal’s immediate aim was to incite mass resistance against the war and thus exert political pressure on Washington. The ultimate aim was to stop the war and advance national self-determination in Vietnam and elsewhere. To achieve these ends Tribunal organizers assembled a diverse plurality of witnesses who gave testimony at public sessions in Scandinavia. Although the Russell Tribunal pioneered new protest tactics and generated a vast body of testimonial evidence, it is largely overlooked in antiwar movement research and in witness studies. When mentioned, the Tribunal is often described as a failure, while its witness testimony has remained unexamined.

This dissertation reconsiders the Russell Tribunal’s impact and legacy by delving into its witnessing practices. It analyzes how witnessing was deployed as a form of antiwar knowledge production and as a political device for anti-imperial resistance, and shows how tactics and tools now often associated with human rights work emerged in a wholly different ideological framework – one in which freedom and rights, violence and complicity, harm and victimhood were conceived in a collective register. The dissertation also proposes that the Russell Tribunal’s often contradictory rhetoric and practices stemmed not from its mixing of the political and the legal, as scholars have previously suggested, but from its simultaneous pursuit of mainstream legitimacy and radical clout, leading to a tension between respectable and revolutionary tenors that pervaded all Tribunal activities.

The dissertation identifies four main witness categories to testify before the Russell Tribunal: experts, on-site investigators, perpetrators, and victims. It unpacks their functions and effects at Tribunal hearings while also tracing their histories and logics in war crimes trials, political activism, transitional justice initiatives, and human rights work across the global twentieth century. In so doing, the dissertation sheds light on why, how, and to what effect different types of witnesses are deployed in response to mass violence – whether to prosecute war criminals, counter state narratives, or mobilize resistance to war, atrocity, and injustice.

This study discusses the developing role of nutrition as a biopolitical object during the First World War. As research into food led to the discovery of vitamins in 1912, the world would shortly  erupt into global warfare thereafter in 1914. Modern, global warfare tested the limits of food production. American and British authorities worked towards new methods for combating malnutrition and ensuring quality food could be allotted to civilians and soldiers alike. Research into vitamins and nutrition in general continued during the war, and this new food model quickly became vital for American and British civilians and soldiers alike- who came to increasingly rely upon vegetables and substitutes for wheat, in the form of alternative grains, and meat in the form of beans. Milk continued to be held in highest regard by doctors and governments -owing to its high nutritional content, including the two vitamins discovered in 1912. At the same time, soldiers had their rations bolstered by fresher produce on the Western Front, while in the Middle East, germinated peas proved to be effective at warding off scurvy and beriberi- even where supply lines were at their longest. These efforts, pushed by doctors and governments working in collaboration, resulted in a profound shift in the way governments treated the realm of food, in all its aspects, but also in matters of the health of their populations. This in turn altered how conscious the average person was of what they ate-owing to the greater understanding of quality food and healthy eating during, and directly after the First World War.