Logo: to the web site of Uppsala University

Universitet och högskolor spelar en viktig roll i samhällsutvecklingen, inte minst i samspel med näringslivet. Samverkan mellan akademi och näringsliv innebär en möjlighet för företag att ta del av den senaste forskningen och utveckla sina verksamheter genom forskningsbaserad kunskap. På samma sätt kan universitetens forskning bli mer relevant i samarbete med näringslivet. En vanlig form för samverkan av detta slag är företagsdoktorander, ibland också kallade industridoktorander, det vill säga att en anställd vid ett företag blir doktorand vid ett lärosäte.

Idag utgör företagsdoktorander en stor del av de forskare som har en fot både i näringslivet och i akademin. Andelen företagsdoktorander har ökat under de senaste 15 åren. Många företag och lärosäten skulle dock vilja öka omfattningen av programmen samverkansprogrammen ytterligare, men hindras till följd av brist på finansiering och komplexa avtal. av juridiska svårigheter i avtalsförhandlingarna. En viktig förutsättning för samverkan är att den är varaktig och organiserad. Det är därför problematiskt att det finns svårigheter med upprättande av anställningsavtal, både vad gäller gemensamma regelverk för hur avtalen bör reglerasatt få avtal och hur finansieringen ska lösasfinansiering på plats.

This book is a dedication to Kerstin Sahlin, delving into the world of ideas and tracing their journey through the realms of science, higher education, and society. With collective efforts of Kerstin’s colleagues and friends, the book explores the multifaceted aspects of dominant ideas in science and higher education, unraveling their global trends and pro-found influences on universities and beyond. Structured into four comprehensive themes – critical remarks on global trends shaping universities and academic institutions; exploration of intricate relationships between the sciences and society; collegiality and governance of academic institutions; and the impact of global ideas in the public sector – the volume echoes Kerstin’s pioneering research on the translation, editing, and dissemination of popular ideas and management concepts. It also showcases her recent work on the ecology of ideas in science and higher education. This book stands as a testament to Kerstin’s enduring legacy, acknowledging her profound influence on our understanding of contemporary developments in society as well as in academia.

Business education has long been a very successful segment of higher education; the number of institutions offering such education has multiplied many times over. This has led to efforts by these institutions to differentiate themselves by means of international rankings and accreditations. As a result, it is widely believed that markets for business education are global. This chapter questions this idea by identifying the limits of global labor markets for education. Even in times of strong internationalization, most students—particularly in non-English speaking countries—stay in their home country for both education and work. Therefore, most business schools, taking advantage of internationally developed knowledge, should focus on providing business education that prepares students for successful careers in their home country. They should also prepare their students for a global world by adding to their curricula languages other than English as well as history, literature, and other subjects from the humanities.

We draw on a general model of the governance of organizations to analyze the dynamics among various actor types given the present ubiquity of evaluations in and around universities. Regulators demand evaluations to assess the return on taxpayers’ money. Market actors, particularly publishers of academic journals, promote different metrics, including citation scores and impact factors. Scrutinizers, such as media companies, professions, auditors, and nongovernmental organizations, create further evaluations by developing university rankings, accounting systems, and investigative reports. There are also initiatives for evaluations inside universities: vice chancellors, department heads, and other academic leaders launch voluntary internal assessments, and researchers assist regulators, market actors, and scrutinizers throughout their evaluations. We conclude that multiple actors are responsible for the current evaluation regime in academia, and that none of them is responsible alone. Rather, it is in the dynamic relationships among actors at different levels that we find the strongest processes driving a seemingly ever-increasing number of evaluations in contemporary academia.

The likelihood and forms of competition for status—or any other good—are dependent on how the good is allocated in society, and such allocation may, in turn, be strongly influenced by organizational efforts. We discuss the ways by which status allocation is organized in the fields of sports and higher education and analyse how and why certain forms of organization aid in constructing competition. Using the case of higher education, we show how actorhood, relationships, and status scarcity have been organized for a specific entity, the university. We argue that desire for status is more difficult to create by organizational efforts, and such desire may be difficult to justify within an organization. We end the chapter by discussing strategies for organizations competing for status and the risks that such strategies involve.

Syftet med detta kapitel är att fokusera och resonera kring situationer där förväntningar på – och konsekvenser av – enskilda forskares, lärosätenas och vetenskapssamhällets upptagenhet av att synliggöra vissa och osynliggöra andra delar av sina verksamheter framstår som problematiska. I vår strävan efter att på ett avslöjande och ironiskt sätt reflektera över våra egna, våra kollegors och våra arbetsgivares jakt på synlighet förbehåller vi oss rätten att – baserat på ibland högst personliga erfarenheter och observationer – peka på områden där vi finner synlighet som särskilt viktigt att problematisera. En sådan episodisk och stundvis säkerligen subjektiv och tendentiös bevisföring syftar inte till att kritisera eller peka ut enskilda personer och/eller deras arbetsplatser. Vi är smärtsamt medvetna om att det skulle vara som att kasta sten i glashus. Tvärtom, vi hoppas att vårt problematiserande av synlighet på en personlig nivå eller med hänvisning till specifika situationer kan hjälpa oss att höja blicken och undersöka synlighet som en central aspekt – och även underliggande mekanism – i organisering och styrning av moderna organisationer i allmänhet och universitetet i synnerhet. Men om vårt sätt att närma oss frågan om synlighet i akademin hjälper oss själva och våra läsare att hitta en distans till det egna och andras synliggörande ser vi detta som ett välkommet bidrag.