Logo: to the web site of Uppsala University

Iranier är beteckning på medborgarna i den moderna nationalstaten Iran, men termen används också om talare av iranska språk. De iranska språken tillhör den iranska grenen av den indoeuropeiska språkgruppen och är besläktade med de germanska språken, däribland svenska och engelska. Att de indoeuropeiska språken har ett gemensamt ursprung är särskilt tydligt rörande ordförrådet men de har även likartad grammatik och likartade ljudsystem. De iranska språken kommer från ett uriranskt språk som talades över ett vidsträckt område på den eurasiska stäppen för omkring 3800 år sedan. Den äldsta iranska litteraturen som vi känner till är Gāthā (Sånger), ett diktverk som författades av filosofen Zarathustra omkring 1500 f.v.t. på avestiska. Till de viktigaste nutida iranska språken hör persiska, pashto, kurmanji, sorani, balochiska och ossetiska, vilka talas på olika platser i ett bälte mellan östra Turkiet och norra Syrien i väster till Tadzjikistan och norra Pakistan i öster, och mellan Nordossetien och Uzbekistan i norr och Iran i söder. Persiska är i dag det största iranska språket och har officiell status i Iran, Afghanistan och Tadzjikistan. Nationsnamnet Persien härstammar, via grekiskans Persís, från fornpersiskans Pārsa, vilket är namnet på persernas ursprungliga område i nuvarande södra Iran. Ordet Pārsa lever kvar i provinsnamnet Fārs med Shiraz som huvudort.

Folkbeteckningen ”iranier” härstammar etymologiskt sett från avestiskans airiia (”arier, iranier”) i betydelsen ”ädel, ädling”. Forniranierna och deras indoariska kusiner, vilka förknippas med den vediska kulturen, använde begreppet arier som etnisk självbenämning. Namnet Iran, ordagrant ”ariernas land”, förekommer för första gången i en avestisk hymn som är tillägnad himlens gud Mithra och härrör från andra årtusendet f.v.t. Författaren talar om att ledarna i iraniernas länder styr över ett mycket stort territorium och beskrivningen tyder på att Iran vid tidpunkten inte var en samlad politisk enhet, utan ett konglomerat av mer eller mindre självständiga stormannavälden. Talarna av de avestiska och fornpersiska språken kallade sig själva ”arier” i betydelsen ”vi, de ädla”. När akemeniderrikets statsbyggare Dareios den store säger att han inte bara är ”en akemenider, en perser, son till en perser”, utan också ”en arier av arisk börd” talar han inte bara om sin aristokratiska släkttavla, utan också om sin etniska tillhörighet. I en inskrift som han lät utfärda i kilskrift på berget Bisutun i västra Iran ber han till sin gud, Den höga visheten (ahura mazda), som han kallar ”ariernas gud”, och lovordar sina egna bragder.

En sommardag 1754 fick en ung fransman vid namn Hyacinthe Anquetil-Duperron i foajén till Kungliga biblioteket i Paris syn på fyra sidor ur en handskrift som satts upp för allmän beskådan. Manuskriptet hade sänts dit från Bodleianbiblioteket i Oxford i hopp om att någon skulle kunna tyda det obegripliga språket. Det enda man kände till om objektet var att det kom från iraniernas flertusenåriga skriftsamling Avesta och att det rörde sig om ett av människans äldsta litterära vittnesbörd om sin egen existens. Handskriften hade köpts i Gujarat av en skotsk handskriftssamlare vid namn Alexander Frazer. Den mytomspunne Zarathustra var känd redan för de gamla grekerna men om den historiske gestalten hade man väldigt lite säkra kunskaper. Man visste inte mycket mer om honom än att han var en diktare och vishetslärare som levt i en avlägsen forntid när iraniernas hjälteålder stod på tröskeln till historisk tid. Hans filosofiska lärodikt Gāthā (Sånger), vilken utgör en hyllning till obeskrivliga och tidlösa visheten (ahura mazda), var förutom till namnet okänd i upplysningstidens Europa. Förstahandskunskap om zoroastrismen, den religiösa traditionen efter honom, fanns bara att få i verk av 1600-talets stora upptäcktsresande Jean-Baptiste Tavernier och Jean Chardin. Man kände också till att det i nordvästra Indien levde parser, ättlingar till iranska zoroastrier som flytt österut undan islams härjningar och som ännu höll sin religion vid liv. 

Modern persisk grammatik i upplaga 4 är avsedd att användas som referensbok för självstudier och som lärobok i gymnasieskolan, universitetet och vuxenutbildningen. Boken förklarar grundläggande terminologi på ett lättfattligt sätt och har kommunikativ inriktning med en levande och aktuell exempelsamling. Materialet har en ordklassbaserad indelning och är uppbyggt med ett kontrastivt perspektiv. 

Modern persisk grammatik lägger stor vikt vid konstruktioner som är gemensamma för alla persisktalande och ger inblickar i den variation som präglar språket stilistiskt, geografiskt och historiskt, med tonvikt på Iran.

Persiska för nybörjare i upplaga 3 är utformad så att man ska kunna använda boken som deltagare i en akademisk kurs, i en studiecirkel eller för självstudier. Boken förutsätter inga förkunskaper och innehåller populära ämnen, verklighetsnära samtal och lägger stor vikt vid ordkunskap och fraseologi. Materialet är inriktat på att träna in kommunikation och förklarar grundläggande grammatik på ett enkelt och lättfattligt sätt.

Persiska för nybörjare använder ett praktiskt vardagsspråk och ger många tillfällen att träna ord och uttryck i vardaglig kommunikation. Du lär dig hur du presenterar dig, pratar i telefon, bokar flygbiljett, beställer mat på restaurang, avtalar möte, och mycket annat. Du får även insyn i språkets sociokulturella koder, mentalitet, och tränas i ett levande situationsspråk.

Boken är genomillustrerad och försedd med en komplett ordlista med drygt 3200 uppslagsord. Det finns ett facit till alla uppgifter som kan laddas ner på förlagets hemsida.

Zarathustra verkade som poet och vishetslärare i nordöstra Iran för omkring 3 500 år sedan, flera sekler före de vediska skalderna och Homeros, och är således den tidigaste författaren som vi känner till på något indoeuropeiskt språk. Att hans dikter går att läsa i det skick som de sjöngs och talar direkt till oss genom årtusendena får anses vara ett sannskyldigt mirakel. 

Sånger är en hymn till den tidlösa visheten, och med sin aforistiska framställning påminner den om en filosofisk lärodikt. Zarathustra vill ge en sann bild av verkligheten, både av tankevärldens oförgängliga arketyper och av individens roll i sinnevärlden. Mer än något annat uppmanar han oss att värdesätta den fria viljan, lyssna till samvetets röst och bidra till världens goda förnyelse.

I denna bok presenteras Sånger för första gången på svenska i direkt översättning från avestiska av Ashk Dahlén, docent i iranska språk vid Uppsala universitet, som också försett boken med ett inledande förord samt kommentarer och ordförklaringar.

Det persiska akemeniderriket (550–330 fvt) var en politisk och ekonomisk stormakt; ett mer än tvåhundraårigt välde som under sin glansperiod rymde de gamla flodkulturerna i Mesopotamien, Indus och Egypten. Ända fram till modern tid var antikens Iran bara känt genom grekiska författare och Gamla Testamentets berättelser. Bilden av akemenidernas rike överskuggades därför länge av den militära konflikten mellan perser och greker som den förmedlas av Aiskylos, Herodotos, Isokrates, med flera. Trovärdigheten i grekernas beskrivningar av persernas kultur och religion har ifrågasatts av många nutida forskare. I början av 1980-talet påbörjades en förnyelse i det vetenskapliga studiet av akemeniderriket med The Achaemenid History Workshop som initierades vid universitetet i Groningen och samlade forskare från olika discipliner. De grekiska och bibliska texterna analyserades för första gången historiekritiskt och tvärvetenskapligt i ljuset av fornpersiska, avestiska, babyloniska, elamitiska, egyptiska och arameiska källor vilket gett oss en mer nyanserad och mångfacetterad bild av antikens Iran. Forskningen har för första gången kunnat presentera ”persiska synsätt” om denna period som haft en väsentlig betydelse för kontinuiteten i kulturutvecklingen och belysa dessa perspektiv i ett övergripande historiskt sammanhang. Men de iranska folkens religion och i synnerhet zoroastrismens utformning och spridning under akemeniderna är ännu ett omtvistat ämne som sysselsatt religionshistoriker i över ett århundrade. Svaret på artikelrubrikens fråga om akemenidernas religion beror delvis på hur man definierar zoroastrismen men även på hur man analyserar och tolkar samtida källmaterial.

The Persian Achaemenid Empire was a political and economic superpower that endured for more than 200 years and encompassed the ancient river cultures of Mesopotamia, Indus and Egypt within its realms. The question of the religion of the ancient Iranians and particularly the development of Zoroastrianism during the Achaemenids is a topic that has been much debated by archaeologists, historians, and linguists for over a century. The question of whether the AchaemenidPersians were Zoroastrians is largely determined by how we define Zoroastrianism and in what ways we analyse and interpret the contemporary primary sources. This article approaches the topic based on a close comparison between the Old Avesta and the cuneiform inscriptions of the Achaemenid kings. The analysis is multifaceted and complex since it involves an analysis of two distinct and very different kinds of textual corpuses, on the one hand ritual texts that were transmitted orally from generation to generation and on the other hand public royal writings aimed for political purposes. A fundamental premise of the present study is that Zoroastrianism in its capacity of being an oral tradition lacked a uniform system of principles or dogmatics during the period and comprised of numerous diverging currents sharing a common Iranian background and orientation. This conceptual feature allows us to conclude that a West Iranian variant of Zoroastrianism was practised among the Achaemenid Persians.