Logo: to the web site of Uppsala University

Det handlar om att kommunicera - eller om att inte göra det. Vad händer när orden ska ta sig för bi inte bara språkliga gränser, utan också kulturella hinder? VIlket språk uppstår i mellanrummen? Och hur tolkas samma ord på helt olika sätt beroende på sammanhanget? Namnet på ett visst fängelse kan förknippas med tortyr, men bara frö den som vet. Begreppet flykting är inte detsamma i juridisk mening som i dagligt tal, men vem äger rätten till ett ord?

För en människa som söker asyl kan hennes öde helt avgöras av förmågan att förmedla en erfarenhet och på utfrågarens förmåga att läsa av den. Byråkratins logik förpackar en livsberättelse och i slutänden finns enbart ett beslutsdokument kvar. 

I den här skriften har vi satt samman en modell för berättelseanalys. Den är främst avsedd för journalistikstudenter men kan också användas som en tvärvetenskaplig bas för den som vill gå vidare med ämnesspecifika analysfrågor. I ett inledande avsnitt reder vi ut vad som skiljer några olika sätt att tala om berättelser och narrativ från varandra. Därefter lyfter vi fram viktiga skillnader mellan klassisk narratologi och andra typer av berättelseforskning. I nästa steg presenteras vår analysmodell. Skriften avslutas med tre exempelanalyser. Teoretiskt bygger modellen och analyserna främst på narratologi och medieretorik samt en bredare tradition av text- och diskursanalys.

While storytelling has become widely used in organizational communication, the mechanisms through which it shapes legitimacy remain insufficiently understood. This study addresses this gap by applying linguistic methods to analyze three stories from Swedish municipal communication campaigns during the Covid‑19 pandemic. The aim is to deepen understanding of the mechanisms of organizationally crafted storytelling and how they may shape discursive legitimation in local government. Drawing on narrative linguistics and multimodal discourse analysis, we examine how meaning is produced in these narratives. The analysis identifies three intertwined mechanisms structuring municipal storytelling: personification, values, and a shared narratorship. These mechanisms foster emotional engagement, construct images of responsible and caring municipalities, and invite readers into communities of action. At the same time, we show the complex – and at times paradoxical – nature of storytelling: while stories can clarify information and enhance accessibility, they may also obscure or blur understanding by allowing municipalities to promote themselves subtly, make strategic selections about which aspects to emphasize, and communicate organizational interests without clearly revealing themselves as the sender. The study contributes to a more critically informed perspective on discursive legitimation and underscores the need for reflexivity when public authorities use storytelling to reach out to citizens.

Det här temanumret av Språk och stil handlar om språkanvändning i olika yrkessammanhang. Närmare bestämt ligger fokus på hur muntliga och skrift-liga praktiker i professionella sammanhang formas av och samspelar med olika villkor och förutsättningar, vilka här benämns som ramar. I denna introduktion redogör vi för den teoretiska bakgrunden till hur begreppet ram tidigare har tillämpats inom språkvetenskapen och ger en översikt över nordiska studier där ramar har gjorts relevanta i analyser av text och interaktion i kommunikation på arbetsplatser. Vi introducerar också en modell som illustrerar hur olika typer av ramar förhåller sig till varandra i en arbetslivskontext, med utgångspunkt i Thomas Ricentos och Nancy Hornbergers (1996) teoretiska ramverk. Slutligen presenteras och diskuteras de sex bidragen i detta temanummer, och vi pekar ut möjliga riktningar för framtida forskning.

Debattartikeln argumenterar för att lärosäten bör ta ett större ansvar för utgivning av läromedel i takt med att de kommersiella bokförlagen minskar sin utgivning av kurslitteratur riktad till mindre studentgrupper.

This study aims to develop an understanding of how different communicative strategies used by case officers in asylum interviews may position applicants in various ways. The analysis focuses on a relatively standardised sequence at the start of asylum interviews, where the communicative situation and its legal framework are explained to the applicant. Case officers use guidelines to support them with this process. Using a comparative discourse analysis of excerpts from two asylum interviews, I examine the discursive means by which the applicants are positioned in the case officers’ utterances, drawing mainly on the concepts of positioning and recontextualisation. The findings show how case officers’ instructive statements could be used as a resource not only to provide information to the applicants but also to position asylum seekers in a respectful way.

In this paper, we conduct a critical discourse analytical study of asylum interviews in order to contribute to knowledge and awareness of (a) how asymmetrical power relations are discursively (re)produced as well as manoeuvred and negotiated during the interaction and (b) what this means in terms of positioning of the participants. Focusing on a number of metacommunicative sequences characterised by a notably high degree of interpersonal complexity, we examine how participants are positioned and how positioning is discursively realised. We draw on eight observed and recorded asylum interviews conducted in Sweden 2018–2021. Metacommunicative positioning is analysed mainly with a focus on speech functions and modality. We show that metacommunication is used by all participants largely as a means of constructing an asylum narrative within the framework of an institutional discourse. The participants can position each other in (dis)advantageous ways in their attempts to deny, or sometimes claim, responsibility for miscommunication. The applicants generally obey the metacommunicative instructions given by other, more powerful participants. However, we also show an example of an applicant who makes resistance to the institutional discourse. Furthermore, all participants use metacommunication as a tool to guide each other in the conversation, thereby positioning themselves as responsible for the co-construction of the asylum narrative. Finally, we underline the benefits of conducting critical discourse analysis in the study of asylum interviews, although such studies can barely change the fact that the asylum determination process is unequal and asymmetrical in its core.

The aim of this study is to demonstrate how the presence of an emerging written record may affect the content of an asylum narrative, based on which a decision concerning the asylum claimant’s right to receive protection eventually is taken. The lion’s share of studies on interpreter-mediated asylum interviews to date focus on risks involved with assigning non-professionals to perform the interpreting. This study draws specifically on a 3.5 min-long sequence taken from an asylum interview involving a professional interpreter, working between Russian and Swedish, and the corresponding paragraph of the Swedish-language written minutes, produced in parallel by the caseworker at a Migration Agency office. The study demonstrates something that hasn’t been highlighted much in the literature on asylum interviews, namely the mutual impact of the interpreter-mediated communicative format—the specific turn taking order and the restricted linguistic transparency—and the parallel record keeping; the intricate passage from two spoken languages to an asylum narrative in the form of a text written in one of these languages.

Syftet med denna artikel är att belysa och problematisera asylintervjun som praktik med särskilt fokus på berättandets villkor. Tidigare forskning har visat att den asylsökande ofta tillskrivs ett orimligt stort ansvar för asylberättelsen, det vill säga den berättelse som växer fram under asylintervjun och som sedan ligger till grund för myndigheternas beslut om uppehållstillstånd eller utvisning. I texten som följer framträder i stället asylberättelsen som en kontextuell produkt som samkonstureras av alla intervjudeltagare, inte bara den sökande utan också handläggaren, tolken och det offentliga biträdet. Det analytiska ramverket är kritisk genreteori och som redskap används de socialsemiotiska begreppen affordans och proveniens. Diskussionen förs mot bakgrund av 1) observationer och intervjuer från ett pågående forskningsprojekt om asylberättelser, 2) tidigare forskning om asylintervjuer och i viss mån om ritualer samt 3) reflekterande och essäistisk litteratur om berättelser och berättandets villkor. Målet är att bidra till en fördjupad och nyanserad förståelse av asylintervjun som genre.

I den här rapporten undersöker vi hur kommunanställda kommunikatörer ser på och uppger att de arbetar med journalistiskt inspirerade metoder och format. Vår ambition är att utveckla kunskap om nyhetsproduktion i offentlig sektor men också att väcka frågor och stimulera till bredare diskussioner om vad som händer när gränser mellan traditionell journalistik och offentlig kommunikation förändras. Vår analys baseras på intervjuer med kommunikatörer i 13 kommuner runtom i Sverige. Samtliga kommuner som ingår i undersökningen använder i någon mån journalistiskt inspirerade arbetssätt i sin kommunikation. Merparten av de intervjuade kommunikatörerna har också journalistisk skolning och har tidigare arbetat som journalister.

Kommunikatörers arbete har under de senaste årtiondena professionaliserats och idag finns särskilda utbildningar, branschorgan, konferenser och nätverk för yrkesgruppen. Det har därmed vuxit fram gemensamma föreställningar om vad kommunikationsarbete i en kommun ska innefatta och hur det ska genomföras. Dessa gemensamma föreställningar kan förstås som en lämplighetslogik som ger struktur och vägledning till det vardagliga arbetet. Ofta sker förändringar i lämplighetslogiken genom små justeringar och anpassningar, och individer som bär med sig erfarenheter från annan verksamhet kan spela särskilt betydelsefulla roller i sådana förändringsprocesser.

Vår intervjustudie pekar på vissa mönster i vad kommunikatörerna beskriver som viktigt, vad de anser rätt och lämpligt att göra samt vad och hur något kan informeras om med hjälp av journalistiskt inspirerade metoder och format. Tre idéer framträder som särskilt betydelsefulla eftersom våra intervjupersoner explicit kopplar dem till användningen av journalistiska metoder och arbetssätt: idén om att nyhetsvärdera (innehåll sorteras utifrån nyhetskriterier), idén om att vara relevant för mottagarna (innehåll är tänkt att tillgodose mottagarnas behov) samt idén om att väcka intresse och engagemang (innehåll ska locka till läsning och vara lättillgängligt). Sammantaget kan de tre idéerna stötta kommuners arbete med kommunikationsuppdraget att informera medborgare. Samtidigt vittnar vår analys om att dessa idéer kan styra mot att viss typ av information – sådan som anses ha nyhetsvärde och intressera invånarna – premieras på bekostnad av annan information, som kanske är svårare att berätta på ett enkelt och intresseväckande sätt om. Framtida studier behöver mer närgående undersöka i vilken utsträckning, när och hur journalistiska metoder och format blir styrande för kommunikationsarbete.