Logo: to the web site of Uppsala University

In this paper, we conduct a critical discourse analytical study of asylum interviews in order to contribute to knowledge and awareness of (a) how asymmetrical power relations are discursively (re)produced as well as manoeuvred and negotiated during the interaction and (b) what this means in terms of positioning of the participants. Focusing on a number of metacommunicative sequences characterised by a notably high degree of interpersonal complexity, we examine how participants are positioned and how positioning is discursively realised. We draw on eight observed and recorded asylum interviews conducted in Sweden 2018–2021. Metacommunicative positioning is analysed mainly with a focus on speech functions and modality. We show that metacommunication is used by all participants largely as a means of constructing an asylum narrative within the framework of an institutional discourse. The participants can position each other in (dis)advantageous ways in their attempts to deny, or sometimes claim, responsibility for miscommunication. The applicants generally obey the metacommunicative instructions given by other, more powerful participants. However, we also show an example of an applicant who makes resistance to the institutional discourse. Furthermore, all participants use metacommunication as a tool to guide each other in the conversation, thereby positioning themselves as responsible for the co-construction of the asylum narrative. Finally, we underline the benefits of conducting critical discourse analysis in the study of asylum interviews, although such studies can barely change the fact that the asylum determination process is unequal and asymmetrical in its core.

The aim of this study is to demonstrate how the presence of an emerging written record may affect the content of an asylum narrative, based on which a decision concerning the asylum claimant’s right to receive protection eventually is taken. The lion’s share of studies on interpreter-mediated asylum interviews to date focus on risks involved with assigning non-professionals to perform the interpreting. This study draws specifically on a 3.5 min-long sequence taken from an asylum interview involving a professional interpreter, working between Russian and Swedish, and the corresponding paragraph of the Swedish-language written minutes, produced in parallel by the caseworker at a Migration Agency office. The study demonstrates something that hasn’t been highlighted much in the literature on asylum interviews, namely the mutual impact of the interpreter-mediated communicative format—the specific turn taking order and the restricted linguistic transparency—and the parallel record keeping; the intricate passage from two spoken languages to an asylum narrative in the form of a text written in one of these languages.

This study aims to develop an understanding of how different communicative strategies used by case officers in asylum interviews may position applicants in various ways. The analysis focuses on a relatively standardised sequence at the start of asylum interviews, where the communicative situation and its legal framework are explained to the applicant. Case officers use guidelines to support them with this process. Using a comparative discourse analysis of excerpts from two asylum interviews, I examine the discursive means by which the applicants are positioned in the case officers’ utterances, drawing mainly on the concepts of positioning and recontextualisation. The findings show how case officers’ instructive statements could be used as a resource not only to provide information to the applicants but also to position asylum seekers in a respectful way.

Syftet med denna artikel är att belysa och problematisera asylintervjun som praktik med särskilt fokus på berättandets villkor. Tidigare forskning har visat att den asylsökande ofta tillskrivs ett orimligt stort ansvar för asylberättelsen, det vill säga den berättelse som växer fram under asylintervjun och som sedan ligger till grund för myndigheternas beslut om uppehållstillstånd eller utvisning. I texten som följer framträder i stället asylberättelsen som en kontextuell produkt som samkonstureras av alla intervjudeltagare, inte bara den sökande utan också handläggaren, tolken och det offentliga biträdet. Det analytiska ramverket är kritisk genreteori och som redskap används de socialsemiotiska begreppen affordans och proveniens. Diskussionen förs mot bakgrund av 1) observationer och intervjuer från ett pågående forskningsprojekt om asylberättelser, 2) tidigare forskning om asylintervjuer och i viss mån om ritualer samt 3) reflekterande och essäistisk litteratur om berättelser och berättandets villkor. Målet är att bidra till en fördjupad och nyanserad förståelse av asylintervjun som genre.

I den här rapporten undersöker vi hur kommunanställda kommunikatörer ser på och uppger att de arbetar med journalistiskt inspirerade metoder och format. Vår ambition är att utveckla kunskap om nyhetsproduktion i offentlig sektor men också att väcka frågor och stimulera till bredare diskussioner om vad som händer när gränser mellan traditionell journalistik och offentlig kommunikation förändras. Vår analys baseras på intervjuer med kommunikatörer i 13 kommuner runtom i Sverige. Samtliga kommuner som ingår i undersökningen använder i någon mån journalistiskt inspirerade arbetssätt i sin kommunikation. Merparten av de intervjuade kommunikatörerna har också journalistisk skolning och har tidigare arbetat som journalister.

Kommunikatörers arbete har under de senaste årtiondena professionaliserats och idag finns särskilda utbildningar, branschorgan, konferenser och nätverk för yrkesgruppen. Det har därmed vuxit fram gemensamma föreställningar om vad kommunikationsarbete i en kommun ska innefatta och hur det ska genomföras. Dessa gemensamma föreställningar kan förstås som en lämplighetslogik som ger struktur och vägledning till det vardagliga arbetet. Ofta sker förändringar i lämplighetslogiken genom små justeringar och anpassningar, och individer som bär med sig erfarenheter från annan verksamhet kan spela särskilt betydelsefulla roller i sådana förändringsprocesser.

Vår intervjustudie pekar på vissa mönster i vad kommunikatörerna beskriver som viktigt, vad de anser rätt och lämpligt att göra samt vad och hur något kan informeras om med hjälp av journalistiskt inspirerade metoder och format. Tre idéer framträder som särskilt betydelsefulla eftersom våra intervjupersoner explicit kopplar dem till användningen av journalistiska metoder och arbetssätt: idén om att nyhetsvärdera (innehåll sorteras utifrån nyhetskriterier), idén om att vara relevant för mottagarna (innehåll är tänkt att tillgodose mottagarnas behov) samt idén om att väcka intresse och engagemang (innehåll ska locka till läsning och vara lättillgängligt). Sammantaget kan de tre idéerna stötta kommuners arbete med kommunikationsuppdraget att informera medborgare. Samtidigt vittnar vår analys om att dessa idéer kan styra mot att viss typ av information – sådan som anses ha nyhetsvärde och intressera invånarna – premieras på bekostnad av annan information, som kanske är svårare att berätta på ett enkelt och intresseväckande sätt om. Framtida studier behöver mer närgående undersöka i vilken utsträckning, när och hur journalistiska metoder och format blir styrande för kommunikationsarbete.

I kapitlet närmar vi oss den framväxande texttypen "goda exempel" som en styrande genre (genre of governance). Vi fokuserar på berättande texter om integration och hämtar våra analystexter från två organisationer, Falu kommun och Landsbygdsnätverket. Vår analys visar på både likheter och skillnader mellan texerna. En likhet är att alla texter framställer individer som hjältar - vare sig det handlar om driftiga och anpassningsbara personer som invandrat till Sverige och lyckats väl med sin individuella integration eller personer som levt hela sina liv i Sverige och som visat sig nytänkande och handlingskraftiga i arbetet med att förbättra integrationen. Texterna säger också en hel del om vilka egenskaper som ses som eftersträvansvärda och positiva i dagens svenska samhälle, exempelvis individuell handlingsförmåga, driv och engagemang, flexibilitet samt mod att se bortom det invanda och att utmana det etablerade - men också anpassningsvilja och tacksamhet. En skillnad är att berättelserna från Falun utöver att lyfta fram lyckade exempel på integration fyller funktionen att marknadsföra kommunen.

”Vi jobbar inte med hållbarhet, vi jobbar hållbart.” Så säger en företrädare för en revisions- och rådgivningsbyrå i en intervju publicerad på internet –och denna byrå är inte ensam i sin strävan att distansera sig från ordet hållbarhet. Alla vill framstå som hållbara – men i takt med att allt fler använder ordet för att bygga varumärken tenderar det att urvattnas. Dessutom fungerar det sämre för den som vill framstå som unik, vilket brukar vara ett mål med varumärkesbyggande.

Just nu pågår inte bara en kamp för klimatet och vår planets överlevnad utan också en kamp om hållbarhetsorden och vad de ska användas till. Ska de hjälpa oss att rädda planeten – eller ska de bygga varumärken? Kanske behöver det ena syftet inte utesluta det andra, men en angelägen fråga att ställa i sammanhanget blir ändå: Vad händer när dessa båda syften överlappar och kanske till och med krockar? Den här artikeln ger inget svar på den frågan, men den bygger på övertygelsen om att vi måste se upp när ord approprieras av organisationer och individer som strävar efter att stärka sina varumärken – särskilt när det rör sig om ord som refererar till företeelser och aktiviteter som bokstavligt talat är livsviktiga, vilket gäller den flora av ord som ingår i den lexikografiska hållbarhetsfamiljen

This article examines what qualifies as news when public agencies in Sweden claim to engage in media work. We unwrap and explore what happens when ideas about “newsworthiness” enter the practice of public sector communication. What becomes news, and how? What kinds of content are favored, how are stories told, and what voices are heard? The ideas of newsworthiness in a public sector context are here conceptualized as a logic of appropriateness that governs civil servants’ media work. We base our analysis on a three-year case study of a Swedish county council’s digital news channel, VGRfokus. The analysis focuses on how ideas of newsworthiness are constructed and mirrored in and through the content of VGRfokus, as well as how they are reflected and acted upon by communications professionals working at the news channel. We suggest that ideas of newsworthiness may function as a governing principle and tone down or even hide conflicts and tensions between key values of bureaucracy and market, otherwise often manifested in public sector communication.

I denna rapport undersöks en specifik aspekt av myndigheters visuella kommunikation, närmare bestämt en viss typ av foton. Det rör sig om estetiskt tilltalande genrebilder av människor som befinner sig i ospecifika miljöer eller i miljöer som inte direkt har med myndighetens kärnverksamhet att göra. Jag argumenterar i rapporten för att dessa foton framför allt fyller en emotiv funktion och signalerar specifika värden som myndigheten uppenbarligen vill förknippas med. Syftet med rapporten är både att dekonstruera denna visuella praktik och att diskutera vad det innebär att avbildade människor används som bärare av specifika värden i strategisk myndighetskommunikation: Vad betyder det för bilden av myndigheten, hur positioneras medborgarna som kommunikationen riktas till och vilka relationer konstrueras mellan myndighet och medborgare?

I ett protokoll fört under en asylintervju återfanns en obegriplig mening som den asylsökande inte kände igen. I denna artikel undersöker vi vad som ledde fram till denna mening. Med sam­talsanalys som teoretisk och metodisk ansats går vi igenom en 3,5 minuter lång sekvens hämtad från den ljudinspelade, tolkade asylintervju där den obegripliga meningen fördes till proto­kollet. Språken som talades var svenska och ryska. Protokollet skrevs på svenska. Under­sök­ningen visar hur flera faktorer och samtliga deltagare i asylintervjun, på olika sätt, styr och for­mar framväxten av den asylberättelse som manifesteras i protokollet.

Generellt för tolkade samtal gäller att tolkens återgivningar av det som sagts på det andra språket möjliggör parternas delade förståelse – samtidigt som de skapar ett icke-konventionellt turtagningsmönster. Specifikt för asylintervjuer är att ett detaljerat protokoll av det som sägs förs, samtidigt som intervjun pågår. Hur det samtidiga protokollskrivandet påverkar turtag­nings­­mönstret har inte undersökts i någon större utsträckning i tidigare forskning.

Artikeln visar på svårigheter som kan uppstå när en institutionell berättelse samkonstrueras när den parallellt dokumenteras i ett protokoll. Kunskap om detta är av vikt för såväl praktiker inom asylprocessen, som för vidare studier av tolkning i offentlig sektor.