Logo: to the web site of Uppsala University

While there are many feasible reasons for employers to process employee health data, the protection of such data is a fundamental issue for ensuring employee rights to privacy in the workplace. The sharing of health data within workplaces can lead to various consequences, such as losing a sense of privacy, stigmatisation, job insecurity and social dumping. At the European level, the Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms (ECHR) and EU General Data Protection Regulation (GDPR)–two interconnected instruments–offer the most enforceable protection of employee health data. The article analyses the limits of employees’ right to privacy regarding health data, as delineated by the ECHR and GDPR. Using three fictive examples, we illustrate how the level of protection differs in these two instruments. In particular, we show that the protection of health data offered by the GDPR is seen as an objective act of processing at the time it is carried out, where the actual impact caused by the processing on private life is not considered. On the contrary, the ECHR’s applicability and offered level of protection in the employment context depend on subjective factors, such as the consequences of sharing the data.

Svensk hälso- och sjukvård står inför stora utmaningar rörande kommunikation med patienter. En del av dessa utmaningar är kopplade till situationer där patienter, såsom asylsökande eller papperslösa, inte själva behärskar svenska språket. Användning av tolktjänster kan vara nödvändigt i sådana situationer. I denna artikel undersöks vårdgivarens och vårdpersonalens skyldigheter i tre situationer, nämligen, när patienten kräver tolkanvändning, när patienten vägrar tolkanvändning och när patienten inte uttrycker någon åsikt angående tolkbehov. Artikeln fokuserar på åtaganden enligt internationella konventioner om mänskliga rättigheter samt svensk allmän och speciell förvaltningsrätt. I artikeln diskuteras även regionernas tolkning av skyldigheten att erbjuda tolk. Undersökningen görs med hjälp av traditionell rättsdogmatisk metod. I artikeln dras slutsatserna att patientens vilja att ha tillgång till tolktjänster ska respekteras enligt svensk rätt, men den har inte avgörande betydelse enligt internationella åtaganden om mänskliga rättigheter. Både nationell och internationell rätt tillåter vårdgivarna att bortse från patientens önskemål om att avstå från tolkanvändning, om användning av tolk är nödvändigt för att rädda patientens liv eller hälsa. Samtidigt innebär åtaganden enligt internationella konventioner ett ansvar för regionerna att utreda orsakerna till varför patienten vägrar tolktjänster och tillhandhålla nödvändiga anpassningar. I situationer där patienter inte utrycker någon åsikt kring användningen av språktolk, ska tolkning tillhandhållas där det bedöms nödvändigt för att säkerställa patientens självbestämmande och integritet i vården. I artikeln framhävs även att regioner sällan har riktlinjer om hälso- och sjukvårdspersonalens skyldigheter att anlita tolk och de få riktlinjer som finns ser olika ut i olika delar av landet. Detta kan resultera i stora regionala skillnader i vårdtillgängligheten för asylsökande och papperslösa, samt förvirring för vårdpersonalen huruvida de är skyldiga att använda en språktolk eller ej. För att säkerställa patienters möjligheter att få vård av god kvalité, rekommenderas i artikeln att Socialstyrelsen tar fram en nationell vägledning för att klargöra vårdgivarnas och vårdpersonalens skyldigheter i de utmanande situationer som uppstår inom vården.

To provide a valid consent to – or refusal of – medical intervention, a patient must be legally capable to decide. This dissertation evaluates and compares when the assessment of mental abilities to refuse – or consent to – somatic medical intervention is required in England, Russia and Sweden, and what criteria must be applied to assess the ability to decide about somatic medical interventions in these legal orders. Two standards are used for evaluation and comparison. These standards are consistency with scientific knowledge of the decision-making process, and compliance with the United Nations and the Council of Europe human rights law requirements. The evaluation and comparison of the national legal orders seek to highlight the solutions and the potential difficulties that the domestic legal systems face when they attempt to realise the two standards.

The analysis in the thesis indicates that the United Nations and the Council of Europe treaty bodies have chosen different approaches as to permissibility of capacity assessment procedures. It is argued that after adoption of the Convention on the Rights of Persons with Disabilities (CRPD), the capacity assessments of adults should not be allowed in healthcare.

A number of common problems within the selected legal systems are identified and analysed in the thesis. The question of when capacity assessments must start has not yet received much attention at national levels, which results in an absence of foreseeability and a possibility for discriminating against patients on the grounds of disability or health. The thesis highlights the fact that the national law requirements to draw a distinction between mental and somatic disorders/care are particularly problematic, and may lead to arbitrariness. The questions as to the legal classification of capacity assessment procedures (whether they are medical interventions or the collection of personal data), and accordingly, the legal status of refusal or absence of consent are also poorly foreseeable, which may lead to a violation of the patient’s right to privacy.

The analysis shows that the criteria for capacity assessments are regulated in a manner that inevitably leads to arbitrariness when deciding whether a patient can make healthcare decisions. It was shown that the criteria are interpreted differently by various actors, and no agreement as to the required level of performance is reached. It is also argued that capacity assessments rarely allow for achieving the goal of checking whether or not a patient can choose what to do with his or her own body.