Syftet med detta paper är att presentera och diskutera en avslutad studie om språkverkstadspedagogers arbete med studenter som riskerar studiesvårigheter till följd av en funktionsnedsättning (Dahl & Lindqvist, 2022). Språkverkstadspedagogers arbete har hittills varit sparsamt beforskat i svensk pedagogisk forskning. Kvalitativa semi-strukturerade intervjuer genomfördes med åtta språkverkstadspedagoger i en totalpopulationsstudie med geografisk spridning över Sverige. Resultatet visar att språkverkstadspedagogerna utvecklar kunskap om hur de kan möta en mångfald studenter i individuella handledningar, men att kunskapen sällan överförs till andra sammanhang. I samarbeten med universitetslärare upptas språkverkstadspedagogernas arbete istället av att förhandla verksamhetens roll i relation till alla studenters möjlighet att utveckla akademisk litteracitet. Spänningar tycks uppstå om vem som ska göra vad för vem och studien lyfter fram att olika mål, såsom breddad rekrytering, lika möjligheter, konkurrenskraft och excellens, kanske inte enkelt kan förenas. Viktiga frågor om yrkesgruppers möjlighet till dialog och pedagogisk utveckling behöver uppmärksammas på högre nivå, så att brister i systemet inte förklaras som studentens brist. I presentationen diskuteras att språkverkstäder är en av få interventioner för breddat deltagande i högre utbildning. Forskning tyder på att språkverkstäders insatser har effekt, särskilt när undervisningen om akademisk litteracitet bäddas in i ämnesundervisningen och når alla studenter (Broady et al., 2006; Eklund Heinonen et al., 2018). Verksamheten har dock svårt att vinna gehör för sin expertis och betraktas inte sällan som en stödfunktion vid sidan av högskolepedagogiken (Lennartson-Hokkanen, 2016). Detta kan kopplas till Skrtics (1991) kritik av ineffektiva och odemokratiska utbildningssystem, där verksamheten inte anpassas efter en naturlig mångfald. I stället inrättas parallella verksamhetsformer, i obligatorisk skola genom specialundervisning, vilka ska hantera inlärare som faller utanför normen. Detta kallar Persson (1998) ett kategoriskt perspektiv. I ett relationellt perspektiv däremot, riktas stödinsatser inte enbart mot den enskilda studentens svårigheter, utan också mot kontextens betydelse för utvecklingen av inkluderande utbildningsmiljöer (Lindqvist & Rodell, 2015).