Officiellt betraktas sjukvård i Sverige som lagenlig endast om vården har godkänts som säker och effektiv både på vetenskaplig grund och efter noggrant beprövad erfarenhet. Denna vårdstandard – i kortform kallad vetenskap och beprövad erfarenhet – har fungerat som grund för att avgöra medicinska förde-lar, liksom gränserna för godtagbara medicinska metoder, rätten till ersättning för skador och straffrättsligt ansvar. Till följd av problem med patientsäkerheten i Sverige på senare år har emellertid verkningsgraden i denna vårdstandard kommit att ifrågasätta. Kritiker mot vårdstandarden har också betonat bristen på tydlighet beträffande gränserna för lagenlig vård medan alltfler lagförslag kommit att innehålla förändringar i det medicinrättsliga ramverket i syfte att undvika möjligheten att se till att vårdstandarden tillämpas och att tillåta behandlingsmetoder som inte möter vårdstandarden. Den här artikeln studerar denna utveckling och ger en överblick över vetenskap och beprövad erfarenhet som rättsregel. Den undersöker rättskällorna och analyserar vårdstandarden inom det svenska rättsliga ramverket och förklarar varför avvikelser från denna standard kan få betydande rättsliga konsekvenser. Artikeln förklarar vidare varför internationell rätt, i synnerhet Europakonventionen, Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och Barnkonventionen kräver att vårdstandarden förtydligas och tillämpas. I artikeln dras slutsatsen att införlivandet av dessa grundläggande normer kräver att vårdstandarden såsom tillämplig rättsregel förtydligas och utvecklas – något som inte kan lämnas till den medicinska professionen utan rättslig översyn