Uppsatsen behandlar könsskillnader i skolresultat i grundskolan sedan 1970. Syfte med uppsatsen är att kartlägga pojkars och flickors skolresultat och dessutom följa den politiska debatten omkring pojkars och flickors olika prestationsnivåer sedan grundskolans införande.
Kartläggningen av skolresultaten har genomförts genom att beskriva betygsutvecklingen mellan könen utifrån kohortdata som har beställts från UGU-projektet (Utvärdering Genom Uppföljning) vid Göteborgsuniversitet samt offentlig data från Skolverket. Resultaten visar att pojkar har underpresterat i relation till flickor sedan 1960-talet och att betygsgapet har ökat över tid. I linje med tidigare forskning visar föräldrars utbildningsnivå vara en betydande variabel för båda könen men variabeln påverkar pojkars betyg mer än flickors. Resultaten visar dessutom att en motsatt utveckling har ägt rum mellan båda könens skolresultat och behörighet till yrkesprogram: i genomsnitt har skolresultaten ökat över tid medan andelen behöriga elever har minskat.
Den politiska debatten om könsskillnaderna i grundskoleresultaten har studerats genom en mängd policydokument som anses representera statens framställningar om betygsgapet mellan könen. Med tillämpningen av en narrativanalys har olika politiska aktörers konstruktion av betygsgapet analyserats. Resultaten visar att könsskillnaderna i skolresultat först blev ett aktuellt ämne mot slutet av 1990-talet och en interagerad del av den skolpolitiska debatten under Frederik Reinfeldts regering (2006–2014). Uppsatsen argumenterar att internationella jämförande studier av skolresultaten (såsom PISA som TIMSS undersökningarna), som rangordnar olika länders skolprestation, har förstärkt den nationella debatten kring olika gruppers prestationsnivåer. Som följd har pojkars skolresultat lyfts fram som bristfällig och medfört en större diskussion om pojkars underprestation i relation till flickors.