Logotyp: till Uppsala universitets webbplats

Denna avhandling utgör ett rättsvetenskapligt bidrag till historievetenskapens källkritik. Det handlar om att sätta fokus på vad som händer med förståelsen av det förflutna, när historieskrivningen hamnar i händerna på juristen och dennes juridiska metod, med andra ord, när en av dessa självskolade historiker, juristen, lämnar en avgränsad juridik för att ta sig an en i tiden, eller rummet, främmande juridik, som juristen rent faktiskt inte har studerat, i egenskap av just i tiden, och rummet, främmande, och, som man har anledning att misstänka, läses med ögon, inskolade i en av tid och rum avgränsad, och därmed betingad, juridik. Därmed aktualiseras ett juridiskt korrekt förvridningsmoment, vilket på ett principiellt plan måste ske utan hänsyn till den berörda ickejuridiska kunskapsarten, exempelvis historievetenskapen. En sådan historieskrivning väcker självklara frågor om tendens, men inte hos källan, utan hos juristen, i egenskap av självskolad historiker. När den skolade historikern därför har att förhålla sig källkritiskt till den historiskt självskolade historikerns juridiska historieskrivning, saknar han ofta källkritiskt språk för detta. Avhandlingen föreslår bruket av ordet självkritik, för att sätta namn på tendenskritiken av den oskolade och självutnämnde historikern. Det är i detta avseende, som avhandlingen utgör ett bidrag till historievetenskapens källkritik. Det rättsvetenskapliga bidraget till historievetenskapens källkritik förmedlar även en förståelse av relationen mellan juridisk och humanistisk kunskap. Den fråga som avhandlingen har måst ställa sig är, i vad mån rättshistoria kan sägas utgöra en enhetlig disciplin, givet de instanser som de facto företräds av dagens rättshistoriker. Den skillnad som utåt sett anmäler sig mellan historikerns och juristens rättshistoria måste därmed granskas, för att utröna i vad mån, om alls, det föreligger förutsättningar för ett meningsfullt vetenskapligt samtal dem emellan. Avhandlingen föreslår att juridisk och historisk rättshistoria, utåt sett sammanförda inom ämnet rättshistoria, utgår från skilda vetenskapssyner, metoder och källkritiker, varför de bör betraktas som skilda kunskapsarter samt utgåendes skilda vetenskapliga grunder.