I massmedia har målet om avverkningarna i urskogen Białowieża beskrivits med ord som ”seger i EU-domstolen för naturvården” eller ”skalbaggar stoppar avverkningarna av Europas sista urskog”. Det är riktigt att EU-domstolen (EUD) slagit ned på Polens omfattande avverkningar i området till förmån för alla sällsynta kryp, fåglar och andra skyddsvärda arter men det är inte därför som målet är intressant för en vidare krets av ERTs läsare. Sakligt sett är det ett ganska ordinärt fall där en medlemsstat först har pekat ut ett område som Natura 2000, men sedan efter några år vidtagit en rad åtgärder som kan skada de skyddsvärda intressena där utan att göra den konsekvensbedömning som krävs enligt EUs art- och habitatdirektiv (92/43/EEG, AHD). Det uppmärksammades av EU-kommissionen som inledde ett överträdelseärende som sedermera resulterade i att domstolen i Luxemburg ansåg att Polen bryter mot EU-rätten. Sådana mål finns det många av och just det här sticker inte ut i något särskilt avseende, förutom då kanske att domen är så förtvivlat lång (269 punkter, alltså betydligt längre än ”klassikerna” på området[1]). Det som gör domen intressant ur ett allmänt EU-rättsligt perspektiv är att här använder sig EUD för första gången av de interna domstolsreglerna för att slå ned på något som man uppfattar som domstolstrots. Även domstolens hänvisning till försiktighetsprincipen i ett beslut om interimistiska ingripanden är nydanande, liksom fördelningen av bevisbördan mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten