Det persiska akemeniderriket (550–330 fvt) var en politisk och ekonomisk stormakt; ett mer än tvåhundraårigt välde som under sin glansperiod rymde de gamla flodkulturerna i Mesopotamien, Indus och Egypten. Ända fram till modern tid var antikens Iran bara känt genom grekiska författare och Gamla Testamentets berättelser. Bilden av akemenidernas rike överskuggades därför länge av den militära konflikten mellan perser och greker som den förmedlas av Aiskylos, Herodotos, Isokrates, med flera. Trovärdigheten i grekernas beskrivningar av persernas kultur och religion har ifrågasatts av många nutida forskare. I början av 1980-talet påbörjades en förnyelse i det vetenskapliga studiet av akemeniderriket med The Achaemenid History Workshop som initierades vid universitetet i Groningen och samlade forskare från olika discipliner. De grekiska och bibliska texterna analyserades för första gången historiekritiskt och tvärvetenskapligt i ljuset av fornpersiska, avestiska, babyloniska, elamitiska, egyptiska och arameiska källor vilket gett oss en mer nyanserad och mångfacetterad bild av antikens Iran. Forskningen har för första gången kunnat presentera ”persiska synsätt” om denna period som haft en väsentlig betydelse för kontinuiteten i kulturutvecklingen och belysa dessa perspektiv i ett övergripande historiskt sammanhang. Men de iranska folkens religion och i synnerhet zoroastrismens utformning och spridning under akemeniderna är ännu ett omtvistat ämne som sysselsatt religionshistoriker i över ett århundrade. Svaret på artikelrubrikens fråga om akemenidernas religion beror delvis på hur man definierar zoroastrismen men även på hur man analyserar och tolkar samtida källmaterial.
The Persian Achaemenid Empire was a political and economic superpower that endured for more than 200 years and encompassed the ancient river cultures of Mesopotamia, Indus and Egypt within its realms. The question of the religion of the ancient Iranians and particularly the development of Zoroastrianism during the Achaemenids is a topic that has been much debated by archaeologists, historians, and linguists for over a century. The question of whether the AchaemenidPersians were Zoroastrians is largely determined by how we define Zoroastrianism and in what ways we analyse and interpret the contemporary primary sources. This article approaches the topic based on a close comparison between the Old Avesta and the cuneiform inscriptions of the Achaemenid kings. The analysis is multifaceted and complex since it involves an analysis of two distinct and very different kinds of textual corpuses, on the one hand ritual texts that were transmitted orally from generation to generation and on the other hand public royal writings aimed for political purposes. A fundamental premise of the present study is that Zoroastrianism in its capacity of being an oral tradition lacked a uniform system of principles or dogmatics during the period and comprised of numerous diverging currents sharing a common Iranian background and orientation. This conceptual feature allows us to conclude that a West Iranian variant of Zoroastrianism was practised among the Achaemenid Persians.