Logo: to the web site of Uppsala University

This thesis presents a study of the loss of person agreement in the Nordic languages from a diachronic typological perspective. The main purpose is to investigate the following question: When verbal person agreement is lost in a language, and up to six forms are reduced to one, which form will be the one remaining—and why?

The study takes a comprehensive approach, covering three major angles: a general linguistic one, a diachronic Nordic one, and a synchronic dialectological Southwestern Swedish one. From the general linguistic angle, cross-linguistic aspects of verbal morphology are examined in order to establish general tendencies that are relevant for the loss of person agreement. From the diachronic Nordic angle, studies of the development of person agreement in the various Nordic languages are carried out. From the synchronic dialectological angle, case studies of the use of plural-coded morphology in traditional dialects of Southwestern Sweden are conducted in order to shed light on the loss of person agreement in linguistic varieties where such morphology existed, but was no longer stable in the grammatical system.

The results suggest that the loss of person agreement in the Nordic languages cannot be linked to a specific innovation wave, but rather depends on social factors, as loss is concentrated in demographically and administratively central regions. They also suggest that horizontally and vertically motivated processes of morphological change are fundamentally different, which supports the notion that a language shift between traditional and modern dialects was occurring around the turn of the 20th century. Morphologically, forms encoding 3rd person and singular tend to replace those coding for other persons and numbers during the process of loss. It is suggested that 3rd person is uncoded for the category of person, and that singular is uncoded for the category of number. This means that loss of person and number agreement entails loss of morphology with overt coding for person and number, and that the form remaining is the one lacking such coding in the first place. The thesis also highlights the particular relation between the subject and the finite verb, as the results suggest that there is an intrinsic connection between person-coded verbal endings and corresponding subject pronouns.

I den här avhandlingen presenterar jag en studie av avvecklingen av personkongruens i de nordiska språken ur ett diakront typologiskt perspektiv. Det grundläggande syftet är att utforska följande problemställning: När verbal personkongruens avvecklas i ett språk, och upp till sex former reduceras till en enda, vilken form är det då som slutligen kvarstår – och varför?

Studien tar ett helhetsgrepp om frågan utifrån tre huvudsakliga infallsvinklar: en allmänlingvistisk, en diakron nordisk och en synkron dialektologisk sydvästsvensk. Ur den allmänspråkliga infallsvinkeln undersöker jag tvärspråkliga aspekter av verbmorfologi för att etablera allmänna tendenser som är relevanta för avvecklingen av personkongruens. Ur den diakrona nordiska infallsvinkeln genomför jag studier av utvecklingen av personkongruens i de olika nordiska språken. Ur den synkrona dialektologiska infallsvinkeln utför jag fallstudier av bruket av pluralkodad morfologi i sydvästsvenska traditionella dialekter för att belysa avvecklingen av personkongruens i språkliga varieteter där sådan morfologi förekom men inte längre var stabil i det grammatiska systemet.

Resultaten antyder att avvecklingen av personkongruens i de nordiska språken inte kan kopplas till en särskild novationsvåg utan snarare beror på sociala faktorer, då avvecklingen är koncentrerad till demografiska och administrativa centralområden. De antyder också att horisontellt och vertikalt motiverade morfologiska förändringsprocesser är fundamentalt olika, vilket ger stöd för tanken om ett pågående språkbyte mellan traditionella och moderna dialekter vid 1900-talets början. Morfologiskt sett tenderar former som kodar 3 person och singular att under avvecklingsprocessen ersätta sådana som kodar andra personer och numerus. Jag föreslår att 3 person är okodad för kategorin person och att singular är okodad för kategorin numerus. Det innebär att avveckling av person- och numeruskongruens utgör bortfall av morfologi med overt kodning för person och numerus, och att den kvarstående formen är den som från början saknar sådan kodning. I avhandlingen belyser jag också den särskilda relationen mellan subjektet och det finita verbet, då resultaten antyder att det finns en inneboende koppling mellan personkodade verbändelser och motsvarande subjektspronomen.