Syftet med denna artikel är att belysa och problematisera asylintervjun som praktik med särskilt fokus på berättandets villkor. Tidigare forskning har visat att den asylsökande ofta tillskrivs ett orimligt stort ansvar för asylberättelsen, det vill säga den berättelse som växer fram under asylintervjun och som sedan ligger till grund för myndigheternas beslut om uppehållstillstånd eller utvisning. I texten som följer framträder i stället asylberättelsen som en kontextuell produkt som samkonstureras av alla intervjudeltagare, inte bara den sökande utan också handläggaren, tolken och det offentliga biträdet. Det analytiska ramverket är kritisk genreteori och som redskap används de socialsemiotiska begreppen affordans och proveniens. Diskussionen förs mot bakgrund av 1) observationer och intervjuer från ett pågående forskningsprojekt om asylberättelser, 2) tidigare forskning om asylintervjuer och i viss mån om ritualer samt 3) reflekterande och essäistisk litteratur om berättelser och berättandets villkor. Målet är att bidra till en fördjupad och nyanserad förståelse av asylintervjun som genre.