Logo: to the web site of Uppsala University

Iranier är beteckning på medborgarna i den moderna nationalstaten Iran, men termen används också om talare av iranska språk. De iranska språken tillhör den iranska grenen av den indoeuropeiska språkgruppen och är besläktade med de germanska språken, däribland svenska och engelska. Att de indoeuropeiska språken har ett gemensamt ursprung är särskilt tydligt rörande ordförrådet men de har även likartad grammatik och likartade ljudsystem. De iranska språken kommer från ett uriranskt språk som talades över ett vidsträckt område på den eurasiska stäppen för omkring 3800 år sedan. Den äldsta iranska litteraturen som vi känner till är Gāthā (Sånger), ett diktverk som författades av filosofen Zarathustra omkring 1500 f.v.t. på avestiska. Till de viktigaste nutida iranska språken hör persiska, pashto, kurmanji, sorani, balochiska och ossetiska, vilka talas på olika platser i ett bälte mellan östra Turkiet och norra Syrien i väster till Tadzjikistan och norra Pakistan i öster, och mellan Nordossetien och Uzbekistan i norr och Iran i söder. Persiska är i dag det största iranska språket och har officiell status i Iran, Afghanistan och Tadzjikistan. Nationsnamnet Persien härstammar, via grekiskans Persís, från fornpersiskans Pārsa, vilket är namnet på persernas ursprungliga område i nuvarande södra Iran. Ordet Pārsa lever kvar i provinsnamnet Fārs med Shiraz som huvudort.

Folkbeteckningen ”iranier” härstammar etymologiskt sett från avestiskans airiia (”arier, iranier”) i betydelsen ”ädel, ädling”. Forniranierna och deras indoariska kusiner, vilka förknippas med den vediska kulturen, använde begreppet arier som etnisk självbenämning. Namnet Iran, ordagrant ”ariernas land”, förekommer för första gången i en avestisk hymn som är tillägnad himlens gud Mithra och härrör från andra årtusendet f.v.t. Författaren talar om att ledarna i iraniernas länder styr över ett mycket stort territorium och beskrivningen tyder på att Iran vid tidpunkten inte var en samlad politisk enhet, utan ett konglomerat av mer eller mindre självständiga stormannavälden. Talarna av de avestiska och fornpersiska språken kallade sig själva ”arier” i betydelsen ”vi, de ädla”. När akemeniderrikets statsbyggare Dareios den store säger att han inte bara är ”en akemenider, en perser, son till en perser”, utan också ”en arier av arisk börd” talar han inte bara om sin aristokratiska släkttavla, utan också om sin etniska tillhörighet. I en inskrift som han lät utfärda i kilskrift på berget Bisutun i västra Iran ber han till sin gud, Den höga visheten (ahura mazda), som han kallar ”ariernas gud”, och lovordar sina egna bragder.