Logo: to the web site of Uppsala University

This article offers an analysis of a son’s ‘relational auto/biography’ of his lone mother; Swedish author Peter Handberg’s novel Den vita fläcken (The White Spot 2015). It focuses on how the book builds a sense of the mother Gunhild’s lifetime through the use of three different temporal dimensions: historicization, extension, and relational weaving of life courses. Matrifocal books by sons are interesting in several ways. First, in that they counter the gendered convention of sons’ patrifocal auto/biography, and cross over to the matrifocal auto/biography that has typically been linked to the mother-daughter relationship. Second, in contrast to patrifocal narratives that typically attempt to recover the parent who was absent or lost, they attempt to tell the story of the always-present parent: the mother. In their description of a close, ongoing, and often loving – although seldom unproblematic – relationship between a (now middle-aged) son and his mother, they furthermore counter ingrained cultural myths that envision ‘mother-son separation as the precondition of manhood’ (O’Reilly 2016, 15). Therefore, I argue, while sons’ auto/biographical writing about their lone mothers can be an inroad to investigating how subjective narratives of (lone-parent) family lives are constructed in life writing, they can also be inroads to re-thinking conventional genderings in literary studies.

Denna artikel undersöker en sons ”relationella självbiografi” om sin ensamstående mamma, den svenske författaren Peter Handbergs roman Den vita fläcken (2015). Analysen fokuserar hur texten konstruerar mamman Gunhilds livstid genom att använda tre tids-dimensioner: den historiserar mammans liv, den expanderar det, och den väver samman hennes livslopp med andras. Söners böcker om sina mödrar är intressanta på flera sätt. För det första går de emot den könade genrekonventionen att söner skriver om sina fäder, medan döttrar skriver om sina mödrar. För det andra bryter de mönstret i det (manliga) självbiografiska skrivandet om frånvarande, saknade fäder, och ägnar sig åt föräldern som alltid varit närvarande: mamman. Genom att skriva mammans liv som centralt för (den nu medelålders) sonen, och framställa mor-son-relationen som nära, fortgående och kärleksfull, om än inte okomplicerad, ifrågasätter de också seglivade myter om att ”mor-son-separation” är en förutsättning för mäns vuxenblivande (O’Reilly 2016, 15). Därför menar jag att söners själv/biografiska skrivande om sina mödrar både kan öppna för nya perspektiv på hur berättelser om (ensamstående föräldrars) familjeliv konstrueras i litteraturen, och för nya perspektiv på genderiseringar och konventioner i litteraturkritiken som sådan.