Studien syftar till att öka kunskapen om hur statens förmåga att styra mot transportpolitiska mål kan förändras i olika framtider med smart mobilitet. Smart mobilitet kan förstås som ett paraplybegrepp som samlar ett antal olika trender inom transportsektorn och som alla har det gemensamt att de knyter an till digitalisering. Generellt handlar omställningen mot smart mobilitet om två parallella processer: dels en utveckling i riktning mot självkörande och uppkopplade fordon, dels en utveckling i riktning mot nya former av delad mobilitet.
Analysen har baserats på det svenska transportsystemet men vi bedömer det som troligt att analyserna på en aggregerad nivå kommer vara giltig även i andra länder med liknande transportsystem. Vi konstaterar att staten idag förfogar över en stor mängd styrmedel, och sannolikt kommer många av dagens styrmedel vara aktuella även i en framtid med smart mobilitet. Vissa styrmedel påverkas direkt av smart mobilitet. Primärt styrmedel som drar nytta av uppkopplade fordon. Statens möjligheter är avhängigt deras tillgång till data och syn på sin egen roll att styra transportsystemet. Smart mobilitet kan även mer indirekt påverka styrningskapaciteten för olika styrmedel. Det beror på olika antaganden om trafikens utveckling, exempelvis ökad biltrafik eller mer delad mobilitet. Frågor om samhällets organisation har också stor betydelse. Smart mobilitet aktualiserar t.ex. att staten behöver ha en annan kompetens för att effektivt kunna verka i framtiden.