Den kanske mest omtalade nyheten inför dataskyddsförordningens ikraftträdande i maj 2018 var sanktionsavgifterna. Bland personuppgiftsansvariga och personuppgiftsbiträden var avgifterna även det mest skräckinjagande med förordningen, eftersom de kan uppgå till mycket höga belopp. Därigenom utgör de en tydlig manifestation av förordningens syfte att skärpa personuppgiftsregleringen i EU. Den nya regleringen har nu varit i kraft i drygt tre år och tiden börjar bli mogen för en första granskning av om de administrativa sanktionsavgifterna kan anses fylla den önskade funktionen. I denna artikel ges en översikt och utvärdering av den praxis kring sanktionsavgifter som hunnit bildas hos den svenska tillsynsmyndigheten IMY (Integritetsskyddsmyndigheten; tidigare Datainspektionen). Vilka hållpunkter finns för att avgöra om sanktionsavgifter ska åläggas och för att bestämma deras storlek? Kan avgifterna i svenskt sammanhang anses uppfylla EU-mantrat om att vara effektiva, proportionerliga och avskräckande?