I bedömningen av barnets bästa, som stadgas i föräldrabalken (FB) 6:2 a, ska två faktorer särskilt fästas avseende vid. Det är dels frågan om nära och god kontakt med båda föräldrarna (kontaktprincipen), dels risken för att barnet far illa (riskbedömningen). I en rapport som publicerades år 2022 av Jämställdhetsmyndigheten blev det tydligt att det i underrättspraxis sker en prioritering av kontaktprincipen i bedömningen, och att riskbedömningarna som görs är undermåliga. För att åtgärda det har ett förslag presenterats i SOU 2022:71 om att ta bort kontaktprincipen från lagtext i FB 6:2 a. Enligt förslaget ska kontaktprincipen fortfarande vara en del av bedömningen av barnets bästa, men förslaget är ett försök att styra underrätterna mot att lägga mer vikt vid riskbedömningen. De flesta remissinstanserna ställer sig positiva till förslaget men bland de som är skeptiska lyfts flera problem med förslaget. I den befintliga uppsatsen har syftet varit att belysa det genomslag som kontaktprincipen har fått i Sverige och vad det beror på. Vidare har jag även granskat vilken effekt den föreslagna lagändringen skulle få på kontaktprincipen och om det kan anses ändamålsenligt och proportionerligt. Sammanfattningsvis är min bedömning att kontaktprincipen fått ett större genomslag i bedömningen av barnets bästa än riskbedömningen, men att det inte var lagstiftarens avsikt. Skälen till att det fått stort genomslag beror på att det finns en generell strävan i FB 6 kap mot ett gemensamt föräldraansvar samt att kontaktprincipen inte ges en utförlig beskrivning. Riskbedömningen genomförs samtidigt bristfälligt främst på grund av det undermåliga beslutsunderlag som kommer från socialnämnderna, vilket i sin tur beror på att socialnämnderna inte har en enhetlig metod för hur riskbedömningar ska utföras samt att flera av åtgärderna som krävs för att göra bedömningen kräver föräldrarnas samtycke. Dessa faktorer i kombination har gjort att bedömningen av barnets bästa inte blir tillfredsställande gjord. Det nuvarande förslaget kommer inte till rätta med dessa problem utan skapar snarare mer oklarhet i hur bedömningen ska göras och kan inte anses motiverat. Min bedömning är att förslaget måste utredas vidare för att belysa alla konsekvenser som det får för mål om vårdnad, boende och umgänge, samt att det bör fokuseras på utbildningsåtgärder och stöd åt domstolar och socialnämnder, för att se till att bedömningen av barnets bästa utförs på ett tillfredsställande sätt.