Logo: to the web site of Uppsala University

En genomgång av Guds olika namn och attribut i den islamiska trosläran ger en mångsidig bild av Gud vid handen. Det mest framträdande är bilderna av Gud som den ende, allsmäktige, rättvise, allvetande skaparen som vidmakthåller tillvaron samt bilden av Gud som domaren som skipar rättvisa. Parallellt med dessa framställs Gud som den kärleksfulle, medlidsamme, förlåtande, nåderike, barmhärtige och den skyddande vännen som är all godhets källa. De senare gudsbilderna i islams troslära har tagits som täckning för att Gud står Gud på den svaga människans sida.

En annan Gudsbild inom islamisk teologi utgår från den islamiska skapelseteologin som framställer Gud som skapare och orsaken till allt i tillvaron. Människan beskrivs visserligen som skapelsens krona, men människans särställning ska inte tolkas som att människan har fått carte blanche att härska över jorden och behandla Guds icke-mänskliga skepelse som hon vill. Det här är ett viktigt inslag i den islamiska ekoteologin som gärna understryker att en central tanke i islams skapelseteologi är att Gud har skapat både människan och den icke-mänskliga skapelsen av samma materia. 

Att den icke-mänskliga skapelsen/naturen inte ses som någonting totalt väsensskild utan snarare som en del av tillvaron vid sidan av människan får som konsekvens att den inte betraktas som en fiende som ska besegras eller någonting som människan ska härska över. Icke-mänskliga skapelser liksom människan ses som Guds tecken, Āyāt, Vestigia Dei. Det faktum att även människan framställs som Guds tecken, Āya, innebär att människan är en del av skapelsen, en del av naturen och därmed ingenting utöver den. 

Det enda som skiljer människan från den icke-mänskliga skapelsen är att Gud har anförtrott människan ansvaret att i egenskap av Guds ställföreträdare på jorden, Khalifa, förvalta den.