Försenad språkutveckling är en riskfaktor för försämrad social och akademisk utveckling. En faktor som påverkar barnets språkutveckling är den språkliga miljö de vistas i och för små barn är detta i hög utsträckning deras interaktioner med föräldrarna. Barn med så kallat reaktivt temperament riskerar försenad språkutveckling. Samtidigt finns indikationer på att dessa barn är mer receptiva för miljöfaktorer i både positiv och negativ riktning, beskrivet i differentiell susceptibilitets-hypotesen. Denna studie har en longitudinell design och syftar till att undersöka om språkutvecklingen hos barn med lägre nivå av temperamentsvariabeln självreglering påverkas mer av dess språkliga miljö i både positiv och negativ riktning. Studien syftar även till att undersöka om något samband existerar mellan barnets självreglering och dess språkliga förmåga. 70 föräldra-barn dyader filmades medan föräldern läste högt för barnet ur en bok då barnen var 10 och 12 månader gamla. Vid dessa tillfällen samt då barnen var 18 månader mättes också barnens självreglering och deras språkliga förmåga. Resultatet gav inget stöd för hypotesen att barn med lägre grad av självreglering påverkas mer av miljöfaktorer än övriga barn och inget samband upptäcktes mellan barnets nivå av självreglering och dess språkliga förmåga. Barnens grad av självreglering gick ned under första halvan av andra levnadsåret. Vid 10 månaders ålder visade resultatet indikationer på att barn vars föräldrar gav särskilt mycket uppmuntran till barnet hade bättre språkutveckling. Vidare forskning kan undersöka huruvida temperamentsvariabeln perceptuell sensitivitet hos barnet predicerar språkutveckling i linje med differentiell susceptibilitets-hypotesen.